I Sverker Olofssons stora strid på teve häromdagen talades det om svenskarnas viktökning. Att ”vi” häller i oss 40 kg rent socker om året och dricker 90 liter läsk. Eftersom en stor upplyst andel inte häller i sig dessa mängder med socker måste det alltså finnas ett lika stort antal dumhuvuden som konsumerar desto mer.
Vems fel är det? Butikernas? Politikernas? Individens? Utifrån en liberal ståndpunkt är det vanskligt att stifta lagar som fråntar människan hennes personliga ansvar och frihet. I grunden är det vårt eget ansvar vad vi sätter i oss, men samhället kan stödja genom upplysning och vägledning. Utifrån ett vänsterperspektiv hänger det inte på individen vad vi sätter i oss utan konsumtionen avspeglar i stället ett strukturellt problem, det är kapitalismens fel att människor drogar sig med socker och därför måste de onda och profithungriga Ica-handlarna stävjas.
Jag dricker inte läsk och har inte ens socker i kaffet. Vi försöker laga mat ”från grunden” (det heter tydligen så numera när man använder råvaror) och de enda kakor jag sätter i mig är äppelkakan jag då och då snor ihop. Jag bakar brödet själv, en gång i veckan sätter jag en deg som får jäsa medan jag bloggar eller gör annat väsentligt. Det dolda sockret i leverpastej, falukorv och ketchup är förstås svårt att undvika, men sockrad mat hör till svensk husmanskost. Jag vet inte om det var mindre socker i maten för 50 år sedan än vad det är nu.
Fast ändå är det någonting som har hänt. Jag har ett ganska precist minne av när sockerbomben slog ned. Det var i början av 1980-talet och jag bodde i Stockholm. I huvudstaden kunde man köpa lösviktsgodis med skopa, det kunde man inte i min lantortsstad. Där stod vi ännu vid kiosken och valde omsorgsfullt bland bitarna: ”jag vill ha en romb, åsså vill jag ha två sockerbitar, fem bildäck, fyra surisar…”. Det var väl i samma veva som 1 1/2-liters petflaskor också kom. Ibland blir jag lite nostalgisk och tänker att det var bättre förr.
Tänkte ni på det, ni som såg Hinsehäxan, som utspelade sig i 1960- och 70-talets Stockholm – alla var ju så smala! De måste haft ett sjå att få fram statister och skådisar som alla höll BMI under 23. Faktum är att vi såg ut så på den tiden. Svensken, har jag läst någonstans, har lagt på sig i genomsnitt 10 kg. sedan 1970-talet.
Vems fel är det att vi kollektivt, genom lösviktsgodis, läsk och jättemuffins har lagt på oss i genomsnitt 10 kg? Butikernas? Politikernas? Individens? Självklart är det vi som individer som bär ansvaret för vad vi sätter i oss, även om vi som individer inte alltid kan rå för de extra kilon som gärna och med åldern smyger sig på. Vissa människor har helt enkelt lättare än andra för att gå upp i vikt och de rår de inte för.
Det största problemet som jag ser idag, och då talar jag generellt, är att vi kollektivt har abdikerat från vuxenlivet. Jag tror helt enkelt att människan är barnsligare idag än vad hon var förr. Vi är som omogna, förvuxna treåringar som söker omedelbar behovstillfredsställelse. Dessutom har vi alldeles för stor veckopeng att röra oss med.
Mer om läsk, Magdalena Ribbing svarar på fråga om läsk är lämpligt vid middagsbjudningar.
Ett sant nöje att läsa detta!
Det ”märkliga” är väl, att tydligen så har fetman också ökat i tredje världen i paritet. Så tragisk är väl, att samma barnslighet/oansvarighet, tycks ha drabbat de som verkligen inte har ”råd” med denna ”lyx”…?
Speciellt eftersom det är människor som svårligen kan hantera detta – ursprunget ligger i en kultur, som inte ens ingår i deras begreppssfär utan som ingår i ett kulturbegrepp som de importerat – nog mest av det grundläggande mänskliga strävandet av ett drägligt liv/överlevnad.
PS. Visst smakade de egna utvalda t ex fem bildäcken och romberna superbra – mycket bättre än skop-godis!
Usch ja, här kan vi nog med rätta tala om USA-imperialismens förödande inverkan. Coca cola, skräpmat, våldsfilmer…
På närmare håll ser jag i Italien hur en generation barn växer upp till fetma. Barnfetman ökar kraftigt i Italien. Det är en krock mellan två kulturer, dels det traditionella italienska köket som man inte blir fet av om man äter i lagom portioner, men i kombination med fabrikstillverkade söta ”merendor” (mellanmål), hamburgare på Mac Donalds i stället för skollunch, pizza med kompisarna på kvällen etc ger det resultat på midjemåttet.
Visst var det bättre förr, när godis var något man åt på lördagar i små doser. Läskedryck avnjöts vid sällsynta tillfällen i 33 cl flaskor. Glass såldes i halvlitersförpackningar eller tillverkades i hemmet och serverades tll efterrätten på söndagar eller högtidsdagar.
Ja visst är vi fetare i väst världen och jag tror inte på dåliga gener för de som är feta, däremot har det med val och vilja att göra med hur vi ser ut. Vi bestämmer själva vad vi stoppar in i munnen. Om man tittar på hur mycket feta människor äter deras portioner är inte små, då förstår man att de är feta. Jag har hela livet försökt att inte bli fet, jag har inget naturligt stopp. När jag träffade min nuvarande man så sa han en gång, -Äter du fortfarande? Han var lite fascinerad av hur mycket jag åt. Jag förstod då att i mig finns inget naturligt stopp utan jag har därefter använt min hjärna för att lära mig äta rätt mängd för mig. Nu har jag börjat äta LCHF och försöker skära ner på kolhydrater över huvudtaget. Socker är ju ett super giftet. Tips!Jag äter tapenad på surdegs knäcke i stället för chips. Men riktig pasta måste jag ha då och då, eftersom italienska mat inte går att leva utan. Däremot blir det bara en gång i veckan med pasta, ris och potatis finns överhuvudtaget inte på menyn i vårt hem. Maken och jag har gått ner 5 kg var (hitintills) med att ändra kosten.
Kolhydratsbantning kan vara väldigt effektivt. Jag har vid två tillfällen gått ned kraftigt på det, utan att egentligen följa en diet, bara ta bort bröd från menyn. Då försvinner också en hel del av smöret, osten och annat gott och fett. Men det bästa i längden tror jag är en varierad kost i kombination med att man rör på sig. Det är motionen som gör det.
Men du Eva, tapenad på surdegsknäcke istället för chips, är det så lyckat? Låter fakirmässigt i mina öron.
Nja, det är nog mer vår västerländska kulturs utveckling, som är ”boven”?
För tillfället är väl tidsbristen en avgörande faktor – utbudet av allt från godis till upplevelser är enormt, jämfört med bara för ett par decennier sedan – vi ska hinna med så otroligt mycket!
Men förmågan att välja, kommer säkert ikapp så småningom.
När jag i slutet på 70-talet, läste att det då fanns 22 000 restauranger i New York – så fick jag nästan lite panik. Eftersom jag insåg att även om man skulle äta på en ny restaurang varje dag, så skulle man inte inom sin livstid hinna prova alla och veta vilken som var den bästa…
Vilket skulle vara otroligt irriterande, tyckte jag då. Och var glad för att jag bodde i Lund, där jag hade koll på det 20-tal restauranger som fanns där då – alltså absolut kontroll över mina valmöjligheter. Och kunde välja ”den bästa” om jag ville – en typ av tillfredsställelse som är svårare att erfara idag. 🙂
Intressant om kost i dagens Sydsvenska i alla fall:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1601578/Mat-som-religion.html
PS. Minns när nästan hela veckopengen gick åt till att köpa en flaska Merry… 🙂 och mammas rabarbersaft ratades. Fast hennes glass var godare än all annan som jag ätit senare i livet. Guldgul, lite seg, full med vanilj… gjord i princip på bara äggulor och grädde.
PS. Skrev min kommentar innan jag läst Evas. Eva – intressant det du skriver om LCHF. Precis det som länken jag bifogat handlar om.