Sockerbomben, BMI och vuxenlivet

I Sverker Olofssons stora strid på teve häromdagen talades det om svenskarnas viktökning. Att ”vi” häller i oss 40 kg rent socker om året och dricker 90 liter läsk. Eftersom en stor upplyst andel inte häller i sig dessa mängder med socker måste det alltså finnas ett lika stort antal dumhuvuden som konsumerar desto mer.

Vems fel är det? Butikernas? Politikernas? Individens?  Utifrån en liberal ståndpunkt är det vanskligt att stifta lagar som fråntar människan hennes personliga ansvar och frihet. I grunden är det vårt eget ansvar vad vi sätter i oss, men samhället kan stödja genom upplysning och vägledning. Utifrån ett vänsterperspektiv hänger det inte på individen vad vi sätter i oss utan konsumtionen avspeglar i stället ett strukturellt problem, det är kapitalismens fel att människor drogar sig med socker och därför måste de onda och profithungriga Ica-handlarna stävjas.

Jag dricker inte läsk och har inte ens socker i kaffet. Vi försöker laga mat ”från grunden” (det heter tydligen så numera när man använder råvaror) och de enda kakor jag sätter i mig är äppelkakan jag då och då snor ihop. Jag bakar brödet själv, en gång i veckan sätter jag en deg som får jäsa medan jag bloggar eller gör annat väsentligt. Det dolda sockret i leverpastej, falukorv och ketchup är förstås svårt att undvika, men sockrad mat hör till svensk husmanskost. Jag vet inte om det var mindre socker i maten för 50 år sedan än vad det är nu.

Fast ändå är det någonting som har hänt. Jag har ett ganska precist minne av när sockerbomben slog ned. Det var i början av 1980-talet och jag bodde i Stockholm. I huvudstaden kunde man köpa lösviktsgodis med skopa, det kunde man inte i min lantortsstad. Där stod vi ännu vid kiosken och valde omsorgsfullt bland bitarna: ”jag vill ha en romb, åsså vill jag ha två sockerbitar, fem bildäck, fyra surisar…”. Det var väl i samma veva som 1 1/2-liters petflaskor också kom.  Ibland blir jag lite nostalgisk och tänker att det var bättre förr.

Tänkte ni på det, ni som såg Hinsehäxan, som utspelade sig i 1960- och 70-talets Stockholm – alla var ju så smala! De måste haft ett sjå att få fram statister och skådisar som alla höll BMI under 23. Faktum är att vi såg ut så på den tiden. Svensken, har jag läst någonstans, har lagt på sig i genomsnitt 10 kg. sedan 1970-talet.

Vems fel är det att vi kollektivt, genom lösviktsgodis, läsk och jättemuffins har lagt på oss i genomsnitt 10 kg? Butikernas? Politikernas? Individens? Självklart är det vi som individer som bär ansvaret för vad vi sätter i oss, även om vi som individer inte alltid kan rå för de extra kilon som gärna och med åldern smyger sig på. Vissa människor har helt enkelt lättare än andra för att gå upp i vikt och de rår de inte för.

Det största problemet som jag ser idag, och då talar jag generellt, är att vi kollektivt har abdikerat från vuxenlivet. Jag tror helt enkelt att människan är barnsligare idag än vad hon var förr. Vi är som omogna, förvuxna treåringar som söker omedelbar behovstillfredsställelse. Dessutom har vi alldeles för stor veckopeng att röra oss med.

Mer om läsk, Magdalena Ribbing svarar på fråga om läsk är lämpligt vid middagsbjudningar.