Det är en konstig vinter i år. Först i slutet av januari kom snön och kylan. Inte mig emot, jag tycker att det är vackert och behåller de snötäckta grankvistarna i blogghuvudet ett tag till. Men vid den här tiden på året börjar jag längta efter våren. Och jag vet inte om jag gillar julstämning så här lång tid efter att den obefintliga julen har städats ut.
Fast Stockholm var vackert idag i solskenet. Jag och sonen promenerade till Fotografiska vid Stadsgården. Vi passerade Slussen och jag kom att tänka på hur lite Slussendebatten egentligen handlar om Slussen och hur mycket det handlar om andra saker. Sonen frågade mig vad Slussen egentligen är. Ja, en trafikknut är det väl, svarade jag, osäker på om det är så mycket mer.
Det var mycket folk på Fotografiska. Vi kom dit tidigt och slapp kön som ringlade sig långt ut på gatan ett par timmar senare. Det var väl Anton Corbijn som drog förstås efter att han varit med i Skavlan. Några fotografier gillade jag: Tom Waits, Bruce Springsteen och Lance Armstrong, men annars tycker jag inte att han är så speciell. Det är svartvita fotografier av kändisar inom konst- och musikvärlden.
Jag kände ingenting i förhållande till dessa bilder. Det jag ser är mest hållningar, attityder, utstuderat ruffiga miljöer och disharmoniska kompositioner. Främlingskap. Ingen möter min blick förutom Tom Waits. Inget ansikte är så vackert som Bruce Springsteens, som knappt syns.
Det visas fler utställningar på Fotografiska, men de var inget vidare, tycker jag. Arkitekturfotografen Aitor Ortiz fotografier av strukturer eller dekonstruerade strukturer, destruktioner, är lika perfekta som de är tråkiga. Texterna till utställningen på riktigt torr curatorprosa gjorde dem inte bättre. Varför är vår tids kultur så trist? Så analytisk och akademisk?
Norskan Margaret M. de Lange talade om sitt fotografi i en video. Jag kunde inte riktigt få ihop bilden av henne med hennes bilder. Där satt en käck norsk jente i blont hår och jeans och talade om sårbarhet.
Under en period på tre år och utan närmare eftertanke skildrade de Lange sin omgivning. Människorna i de Langes fotografier blev som självporträtt, de talar till oss om hennes tankar och känslor om ensamhet. Fotografierna kryper under skinnet på betraktaren. De är intensiva ögonblick fångade på film. Surrounded By No One berättar om de stunder i livet vi inte saluför.
Bild efter bild i utställningen visar människor i allt annat än smickrande vinklar och situationer. Jag tycker att Anders Petersen är bra det här med mänsklig skröplighet, men inte denna helylletjej. Det kändes helt enkelt inte trovärdigt.
Brodows blandning 
Kan det vara så att Fotografiska är ovanligt dåliga på att presentera sina utställningar och för lätt framhäver det man tror är mest publikfriande – och så blir det bara platt? T.ex. tycker jag det var som du beskriver här med Annie Leibovitz-utställningen – nu är inte hon någon favorit för mig, men ändå. STJÄRNOR, stjärnor överallt och den där känslan som kommer krypande… Vänta nu, är detta verkligen ett bra fotografi, ett bra porträtt? Eller förväntas jag bli imponerad för att det är en känd människa på bilden, ska jag falla ned på knä och dyrka? (Och, i så fall, kändisen eller fotografen eller båda?)
Samtidigt fanns några riktiga pärlor i den utställningen, de familjära porträtten bl.a. och de rent fysiskt mindre bilderna, som kunde ha framhävts bättre. Tycker nog att de flesta utställningar jag besökt där visat lite för många verk, ett bildhav att drunkna i men inte på det bra sättet. Men – just den här idolstatusgrejen tycker jag är mest bekymmersam för den har upprepats några gånger nu.
Intressant, jag såg aldrig den utställningen. Men jag tror att det är som du säger. Fotografiska har haft jättesuccé sedan de öppnade, det är ju en kommersiell konsthall och de måste dra publik. Det verkar vara ett vinnande koncept, frågan är hur vinnande i längden.
Det KAN ju tänkas att de underskattar sina besökare en del..!
Ja, åtminstone en besökare som Maria-Thérèse! Du jobbar med fotografi och ställer större krav än de som nöjer sig med popfotografer.
Mälarens utlopp i Saltsjön! Två slussar, den gamla Karl-Johansslussen och den nuvarande, slutstation för tåg mot Saltsjöbaden, för bussar mot Nacka Värmdö, tunnelbaneknut (marknära), tågspår inte så långt ifrån.
Samt ett antal rum och håligheter som används i mer eller mindre stor omfattning.
Jag gjorde mitt ex-jobb om Slussen i form av en film. Jag gick igenom varenda lokal och hela historien. Det mesta har jag glömt, men här lastade man om redan på medeltiden, järn från Mälardalen som skulle ut på havet och så vidare.
Viktigast i Slussten tycker jag är att man fortfarande känner öppningen, också över vattnet, liksom att det är en genomströmmad plats i olika riktningar. Fast sen kan jag tänka mig att man bygger mer på både Södersidan och Gamla Stan.
Tror jag.
Har du satt dig in i det omdiskuterade förslaget till Nya Slussen? Vad tycker du? Eftersom jag pinsamt nog inte kunde svara min son gick jag in på deras sida och såg ett par filmer. Där framkom en del, men inte så mycket som du sammanfattade här. Tack!
Om den skall rustas upp eller byggas om kan jag inte uttala mig om, det verkar som om det är stora åtgärder som måste göras för att möta kommande landhöjning. Jag har dock alltid tyckt att Slussen är en trasselknut och har en del rätt tråkiga passager.
”Jag och sonen promenerade till Fotografiska vid Stadsgården”, det låter mycket trevligt att tillbringa en söndag eftermiddag med sonen! Utställningen på Fotografiska verkade däremot inte imponera. Jag själv såg Annie Leibovitz-utställningen förra året, känner igen det du själv beskriver, Marie-Thérèse ovan beskriver… Jag börjar förstås analysera ”företeelsen”, det första jag tänker på är postmodernism och socialkonstruktivism och om det inte skulle kunna vara på det viset att våra bilder av ”stjärnor” har förändrats, att de inte längre ”lyser” lika starkt idag när vi alla ”samsas” om samma plats inom den globala horisonten? Och att vi ser dem med nya ögon, utifrån ett föränderligt perspektiv? Detta kanske är en frågeställning för en längre diskussion. I alla fall jag känner också något annat i ditt inlägg som du förmedlar, en fin stämning, när du promenerar där med sonen förbi Slussen, mot Fotografiska…
Maria-Thérèse Andersson Afiori skrev bra:
”Vänta nu, är detta verkligen ett bra fotografi, ett bra porträtt? Eller förväntas jag bli imponerad för att det är en känd människa på bilden, ska jag falla ned på knä och dyrka? (Och, i så fall, kändisen eller fotografen eller båda?)”
Det är nog ett väldigt typiskt samtidstecken. Jag tror att det är kortvarigt och kommer att snabbt gå över/dvs vidare, men har nog sin givna roll ändå lite i dokusåpa-tidens del av gemene mans nymornade förbättrade självuppfattning?
Jisses så pretentiöst jag skriver, men vet inte riktigt hur jag ska få till det på ett mer humoristiskt och lättsammare sätt…
Kanske att din beskrivning av promenaden, är mer tidlös och genuin i sin njutning?
Anders Petersen var verkligen bra, men det var då det, fyrtio år sen. Liebowitz är också bra när hon håller till i intimiteten; jag tror att hon också fick en del konstruktiv kritik från sin livspartner Sontag; om att inte odla kändislandskapet för mycket. Men det har hon gjort, liksom Corbijn. Jag tycker inte det är dåligt för det; en vidunderligt fläng och barock bild med en skådespelerska halvt i skyn kan vara intressant. Men jag håller med om att fotografi och kändiskult (ansikten, hus,rockscener, whatever) har blivit större än det är.