Den här bloggen ligger inte nere, även om det verkar så. Det är bara det att innehavaren är upptagen med att skriva avhandling. Recension av konstutställning kommer i morgon, återgiven från SvD.
Det bästa med att vara gift med någon från ett annat land är att man får perspektiv på saker och ting. Vi diskuterar feminism och genusteori hemma och det där med hen. Jag frågar om det finns någon motsvarande debatt i Italien. Jo, det finns det, men det är ju en sådan liten grupp som driver frågan. De har inget genomslag i debatten. Här i Sverige tycks det vara en riksangelägenhet. När små frågor skapar storm i ett vattenglas fungerar samhället trots allt ganska bra.
Senaste numret av Axess som jag fick i brevlådan handlar om feminism. Jag har inte läst det ännu, men återkommer säkert i frågan.
Det är skönt att gå in i en period av skrivande, för jag märker hur lite jag egentligen bryr mig om vad som sägs på Twitter, Facebook och andra sociala medier. Jag återkommer till min käpphäst. Jag tror att dessa medier fördummar samtalet och gör människor socialt anpassliga, även om jag kan se poängen i att kunna ha kontakt med många personer samtidigt och snabbt kunna skicka meddelanden.
Jag har aldrig varit en populär person med många vänner, så varför skall jag låtsas vara det nu? I medelåldern. Jag har alltid varit en person som har gått min egen väg och markerat oberoende. Tidigare höll jag inne med mina åsikter och tankar för att på så sätt minska det utanförskap jag kände i förhållande till gruppen, men med åren har jag förstått att det fungerar precis tvärtom. Det är när man talar om vad man tycker och tänker och visar var man står som man blir tydlig och möjlig för andra att relatera till.
Jag längtar efter att bli klar med den här avhandlingen någon gång så att jag kan ta ett jobb. Min man längtar efter att jag skall bli klar med min avhandling någon gång så att jag kan jobba med honom. Jag vill jobba med det jag är utbildad för. Min man jobbar inte med det han är utbildad för utan där det finns en marknad. Det är nog så jag också får tänka. Är man 46 har man inte tid att planera för karriären längre. Det skulle man ha tänkt på förr.
Brodows blandning 
Heh. Ja, karriären är väl liksom överspelad, nu gäller det att inte sjabbla bort även resten.
Ja, det är så jag tänker också. Man vänjer sig vid tanken på att ta det man kan få. Inom min omvända värld har jag ju ändå gjort karriär som lyckats bli kritiker i storstadspress och redaktör för tidskriften med guldkant, Artes. Fint skall det vara, men det har inte gjort mig rik.
Läsning av Kerstin Ekmans senaste rekommenderas;
vad beträffar den yttre och den inre personens i ens karaktär…(men du har ju läst den Karin).
Jag tycker det är roligt att se hur denna fin-dam-författares inspirerande dubbeljag, Babba, (bara namnet!), tycker det är trams med Akademier och hegemonier. Medan alter ego nr 2, Lillemor, trivs alldeles utmärkt med verserade gentlemän i Nobelhuset, och tänker på sina fina kläder och goda manér.
Det låter som något för mig, jag är nog också både Babba och Lillemor. Jag trivs faktiskt riktigt bra i guldsalonger och kan även föra mig och konversera med herrar, riktigt duktig på att roa och charma, å andra sidan trivs jag väldigt bra med att sitta hemma och skriva endast iklädd morgonrock tofflor fram till lunch.
Känns igen…
Först av allt vill jag säga – tack för en mycket fin bloggpost.
Efter att ha läst kommentarerna: Jobbkarriären är kanske överspelad, just för att man valt att inte sjabblat bort ”resten”, dvs den helt oundvikliga… livskarriären, har varit viktigare.
I mitt tycke ett bättre, och antagligen helt oundvikligt ”val” – för de som ”blivit med” den senare.
För vad bättre kan man göra med sitt liv, än att leva i sitt eget nu. Jobbkarriären är säkert underbart trevlig på många sätt, men har ett tunnelliknade fokus både när det gäller ens egen förståelse av sin samtid, och sig själv däri.
Som jag ser det idag… efter att rätt omedvetet ha kastat jobbkarriären på tippen för många år sedan, för jag var så hemskt mycket mer nyfiken på de utmaningar som det ”riktiga” totalt oförutsebara livet innebar.
Oförutsebart är ju iofs jobbkarriärlivet också, men ramarna där är nutids-snäva; dvs rätt ordentligt små och tråkiga.
För att bli rik genom jobbkarriär, på ett eller annat sätt – så krävs nog ofta lite mer av ”livskarriär” också, på ett eller annat sätt…
För mig är detta mycket intressanta frågor, vet att jag har lite ”udda böjelser” idag, när det gäller detta ämne.
Så om inte annat, så kan jag ju tjäna som en god varning! ;-D
Tack, Cecilia, jag tror jag förstår hur du tänker. Egentligen trivs jag ganska bra med det fria livet som ju är det jag har valt före ”jobbkarriären”, jag har helt enkelt valt bort det senare. Men det är också en exklusiv vana som inte ger ekonomisk trygghet, tvärtom förutsätter den ekonomisk grundtrygghet.
Att inte sjabbla bort även resten handlar för mig om att jag överväger att söka mig en administrativ tjänst med trygg månadslön istället för det här flackande och osäkra frilanslivet. Jag skall söka tjänsten, mer säger jag inte för tillfället.
Jo, jag har också valt tryggheten för en del år sedan.
För någonstans så går man ju vidare, när ”otryggheten” känns invand och bekant/rutin – ja, då är det nog dags att ge sig själv tid till annat, som den ekonomiskt trygga tillvaron kan ge en.
Litet sidospår. Visst är det härligt att bli äldre, tycker jag! Dvs att livet och man själv ständigt förändras.
Plötsligt ter sig saker som man tyckte var urtrista förr, i ett helt nytt ljus. Lite som jag läste i Dalai Lamas bok Lycka – livet är en ständigt pågående utbildning.
PS. Hoppas du får tjänsten!