Det här med att se skillnad på amatörer och riktiga konstnärer …

Jag läser sällan andra kritikers recensioner av utställningar jag skall skriva om. Däremot kan jag roa mig med att läsa dem i efterhand för att jämföra. Det var inte förvånande att jag och Therese Bohman i Expressen fastnade för ungefär samma konstnärer. Jag borde också ha lagt till Sonja E M Andersson, för jag tänkte mycket på hennes fina små oljor med abstrakta  landskap.

Petter Lindgrens recension i Aftonbladet, var väl, vad skall man säga, typiskt Aftonbladet.

De frågeställningar som utställningen väcker till liv tycks mig oftast mer existentiella än politiska, och få av verken känns riktigt samtida.Till undantagen hör bland annat Ruben Wättes MC-västar med respektingivande påskrifter som ”Försäkringskassan” eller ”Arbetsförmedlingen” på ryggen. Effektivt och rysansvärt, men väl enkelt.

Ja, sånt där existentiellt borgerligt trams!

Men, Bo Madestrand! Vad var det där om konstnärers signaturer egentligen? Skämtar du med oss?

Hur skiljer man en amatör från en riktig konstnär? Svar: Proffsen signerar sällan sina verk på framsidan. Stöter man på en målning med ett snirkligt monogram i nedre högra hörnet kan man vara tämligen säker på att den skapats av en oetablerad konstnär.

Den konstnär som mina tankar dras till återfinns inte i utställningen utan i juryn: Ernst Billgren! Var det något slags pik till honom, eller? Är han för etablerad? Nej, jag förstår faktiskt ingenting.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Det här med att se skillnad på amatörer och riktiga konstnärer …

  1. Cecilia Wetzel skriver:

    Detta var ju riktigt, riktigt kul!
    ”De frågeställningar som utställningen väcker till liv tycks mig oftast mer existentiella än politiska, och få av verken känns riktigt samtida.”

    Helt otroligt! Stackars non-existentiella samtid – fast där har han ju faktiskt en poäng…
    Och Bo Madestrand verkar – medvetet eller omedvetet – vara lite inne på ett sidospår av samma linje. Är man existentiellt ”inriktad”, så är man nog rätt ointresserad av att signera; det man gjort för stå för sig själv.
    Men kan man då inte vara ”dubbel-existentiell”, för säkerhets skull? Äta kakan och ha den kvar? Bryta samtida normer?

    Dagens intellektuella mode, tycks vara att intellektet gärna vill ha utmaningar som får det att slå saltomortaler i sin egen tankevärld.
    Det var ju något som för ett par decennier sedan gav en förändring, men idag tycks ha blivit ett statiskt ”kick-beteende”, av att känna sig smart; dvs revolt har blivit comme-il-faut/samhällsnorm, i 68-tidens fotspår.

    När man så är säker på att man slagit in alla gamla dörrar och hänger sig åt total acceptans/förståelse, så blir man näst intill desperat när utmaningarna tycks sina…
    På sitt sätt är väl då cirkeln sluten?
    Gå vidare till nivå 2, ungefär?
    Usch vad hemsk jag är. Oförskämd också.

  2. brodowinzaina skriver:

    Petter Lindgrens kommentar skulle väl kunna ha fällts av Torsten Bergmark i slutet av 1960-talet. 1969 skrev han en artikel med titeln: ”Reservationer inför den slutliga lösningen av problemet med den estetiska konsumtionen” i boken Konst, klass, kapital. Det var samma frågor som diskuterades då som diskuteras nu.

    Kulturradikalismen, när den dras till sin spets, ser den borgerliga kultursynen, betoningen på det existentiella och individens utveckling, som ett problem i stället för att vara en möjlig förändring till det bättre. Man vill hellre att konsten skall göra verkan i ”det verkliga livet”, i det yttre i stället för i det inre. Man söker hellre lösningar på problem i samhället än främjar individens utveckling och bildning.

    • Cecilia Wetzel skriver:

      Då är vi alltså idag, ständigt ”bättre myror” än förr – något som jag tänkt på länge…

      Vår nutida uppfattning av omvärlden verkar ha gått lite i stå, då också inom t ex vetenskapen; för allt i vårt samhälle speglar ju accepterade samtida preferenser.
      Det verkar också som om de återkommande diskussionerna om paradigm-skiften, har blivit inlämmade i samma system av acceptans, utan förmåga av att se utanför de lite självgoda ramarna.
      Dvs ett statiskt samhälle, utan den drivkraft som existentiella tankar ger.

      Så det som en gång var en vilja att förbättra gemene mans uppfattning och bildning, har väl bitit sig själv i svansen? Och kämpar nog lite just nu, för att komma vidare?

      Ledsen för det långa utlägget, men du fick verkligen mig att gå i spinn över detta. 🙂

    • Jag förstår verkligen inte alls den här hårddragningen mellan radikaler och ”existentiella”, den verkar rentav okunnig. Skulle t.ex. Birgitta Trotzig vara radikal men inte förstå sig på det ”existentiella”? Eller skulle
      det i Göran Tunströms romaner fattas feeling för det ”existentiella” och ”individuella”. Som med alla hårdragningar funkar det inte på verkliga människor; det gäller både höger och vänster.

      Men vad beträffar Bergmark håller jag med dig av rent individuella skäl; han var alltid en skittråkig konstrecensent, bl.a. just på grund av sina marxistiska förnumstigheter.
      Om konst och konsumtion har däremot Adorno skrivit intressant; på en gång socialt medveten och samhällskritisk, men med en finess man knappast hittar någon annanstans.

      Det finns ingen sån där enkel skiljelinje, Anna. Tyvärr. Stoppa inte din begåvning i den påsen. Det vore synd.

      • brodowinzaina skriver:

        Nej, det gör inte jag heller. Men drar man logiken i den kulturradikala positionens argumentation till sin spets blir det sådana förnumstigheter som Petter Lindgren ovan och Bergmark på sin tid kom med. Det är ju inte jag som stoppar huvudet i den påsen. Det är förmodligen också därför som vi har en konst idag som återigen får problem med det estetiska. Estetiken beskrivs som ”en bur” (Dan Jönsson), alltså en låtsasvärld där konsten bara lyckas vara radikal inom sin snäva krets av beundrare, men den gör ingen skillnad i världen. Det är förhoppningen om att konsten skall lyckas förändra världen som är gemensam för olika kulturradikala kritiker. Därmed inte sagt att det inte finns författare och konstnärer som verkligen har ett samhällskritiskt budskap och djupt rotar i människans inre lager.

  3. Eva P.C. skriver:

    Hej!
    Just hemkommen från att ha varit i Stockholm,passade jag på att se Liljavalchs vårsalong första syftet var att köpa katalogen förra året var den slut då jag var där. Gick igenom katalogen på tåget hem. De konstnärer som jag tyckte om i år var följande Dan Lestander, Katrina Loelv, Harald Persson Jonas Törnqvist. Skickligt måleri av Anna Kaliinitcenko Jalpachik. Att köpa katalogen var även för att se priserna och som vanligt tror många att de redan är Picasso. Kukmålningen
    kan man få för 16.000, att den blev invald tycker jag är en miss av juryn.

    • brodowinzaina skriver:

      Ja, den där kukmålningen kan man ju verkligen ifrågasätta såväl innehåll som originalitet i. Var det någon som såg serien Gynekologen i Askim? Jag roade mig med det vid några tillfällen. I ett slags terapi för att bota sin sexuella neuros utvecklades han så småningom till konstnär, och gissa vad han ställde ut? Jo, kuk-collage, ordnade i bukett, precis som på Liljevalchs Vårsalong!

      • Cecilia Wetzel skriver:

        Det går nog över med åren – dvs kukmålningssyndromet.
        En del har mer svårt för skiften, än andra. Precis som väl alltid. 😉

  4. Ja, det finns många påsar på banan; kukpåsen är i tröttaste laget. Medan däremot retropåsen har styva kanter – ännu en tid.

    • Cecilia Wetzel skriver:

      Jo precis. 🙂
      Fast retropåsen kommer nog att vara en bra tid ännu, innan den gjort sitt.

      • Pointen är att jag är ointresserad av alla sorters påsar – på konstens område. Det finns liksom per se bara dumpåsar. Och så finns det enskilda konstnärer och deras verk och egensinniga ögon och deras syn. ”Ögon att se med” som min man rätt så ödmjukt kallade sin bok, med utgångspunkt från Bubers jag-och-du-Realiton .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s