Caroline af Ugglas, En dag på jobbet, Blandteknik, fotografi, olja
Vårsalongen Liljevalchs, Djurgården T o m 25 mars
Vårsalongen har sin förebild i den konstoffentlighet som uppstod under 1800-talet i och med Salongen i Paris. Konstakademiens årliga utställning var ett nålsöga att passera för konstnärer som ville göra sig en karriär. Den jurybedömda Salongen utvecklades med tiden till en offentlig tillställning, bourgeoisin strömmade till vernissagerna och tidningarna rapporterade.
Fast en salong är inte ett konstliv. Motsättningar uppstod när det visade sig att Salongen inte längre stod i kontakt med det konstliv som hade utvecklats. Den hade nämligen stelnat till en statligt sanktionerad måttstock för god konstsmak som prisbelönade vissa konstnärer och skickade ut andra etablerade konstnärer i kylan. Protester hördes från de exkluderade konstnärerna och en rad alternativa salonger uppstod.
På liknande sätt är Vårsalongen som bäst när den fungerar som en motoffentlighet till den sanktionerade konstsmaken. När den erbjuder något annat än det vi kan se på konsthögskolornas avgångsutställningar och i utbudet på Stockholmsgallerierna. Under de senaste åren har juryerna bestått av kritiker, gallerister och museimän. De har styrt upp och professionaliserat denna från början mycket brokiga tillställning med ett korrekt men försiktigt resultat.
Johan Patricny, I Strömsalen II, Nationalmuseum, Olja på duk
Årets jury, konstnärerna Ernst Billgren, Peter Johansson och Annika von Hausswolff, försöker istället spegla ett konstliv som gör motstånd mot den professionella konstnormen. Det är svårt att peka ut en norm i konstlivet eftersom konsten efter det postmoderna skiftet har bejakat just mångfald, normbrott och nedmontering av alla slags hierarkier. Trots det vet vi att det finns sådant som gäller och sådant som definitivt inte har med samtidskonsten att göra.
Styrkan i årets Vårsalong är att den speglar de positioner som samtidskonsten spjärnar emot. Det är allt från Caroline af Ugglas, artist och känd tv-profil, till Johan Patricny, mest känd som de kulturkonservativas gunstling. Genom att någon pekar ut begränsningarna i vårt synfält kan vi lättare förmå oss att omvärdera kvalitet. Vårsalongen är därmed teoretiskt genomtänkt och bjuder publiken på lustfylld mångfald utan att vara en godisbutik.
I spannet mellan ytterligheter finns ett stort antal konstnärer som på ett bra sätt förvaltar en konstnärlig tradition eller har utvecklat ett eget uttryck. Jag är till exempel mycket fascinerad av Anna Kalinitchenko Jalpachiks metallskimrande måleri som är vackert som en trollslända.
Några andra som sticker ut är Eva Wilms, Ebba Heuman, Jennifer Espling, Jakob Hultin Rosenberg och Lolitta Nedoman.
Anna Kalinitchenko Jalpachik, H.K.H. Kronprinsessan Victoria, Olja, akryl, guld på duk
Brodows blandning 
Men är det inte då intressant att alla de konstnärer som du har presenterat har ett genomarbetat fotorealistiskt måleri, någånting som som tydligt går igen i i alla fall Stockholms respekterade gallerivärld.
Visst är det så, men för den som kan koderna och inte bara ser att det är ett figurativt måleri vilket som helst så är Caroline av Ugglas en ”artist”, alltså tillhör en del av kulturvärlden som vetter mot det kommersiella, hon har en tveksam plats inom samtidskonsten. Johan Patricny förknippas, som jag nämner i artikeln, med den kulturkonservativa falangen, och den som har följt kulturdebatten förstår nog att ett sådant traditionsbejakande måleri inte har med samtidskonsten att göra. Anna Kalinitchenko är jag osäker på, jag vet inte om hon har någon gallerist. Hennes måleri är i alla fall rätt eget om man jämför med det figurativa måleri som du kan se på Stockholmsgallerier som ju är mer i den fotorealistiska genren.
Ja fast alltså, det är saker som rör konstnärerna snarare än målningarna . Jag kanske har missupfattat det här helt men viss del av det fotorealistisk måleri som jag ser uppfattar jag nästan som en galleristernas ready-made, där den fotorealistiska bilden (med hantverket i fokus) får stå som en kritik av eller som en medveten naturlig följd på det mer avobjektifierade konstlivet, eller mot konceptet. En plats som i princip likväl skulle kunna intas av dessa målare. För övrigt ska sägas att jag läser din blogg regelbundet och verkligen uppskattar den.
Det stämmer nog att det är ett slags readymade av konsten, estetikens återuppståndelse som readymade, såväl gallerister som konstnärer har ju behov av att sälja. Det kanske är galleristernas readymade av konsten för att konsten skall överleva ekonomiskt. Vem har annars råd att syssla med den? Det är ju inte alla som får stipendium från Konstnärsnämnden eller överväger att bli antagen som doktorand i konst vid universitetet.
Fast det där med hantverk… Vissa utställningar man går på är ju rysare, ändå lyfts det ekvilibristiska hantverket fram. Jag tror också som du att det hör samman med en viss kundkrets, en viss del av konstlivet som reagerar mot den konceptuella konsten som har varit tongivande alltsedan 1990-talet.
Det som jag har tyckt varit intressant i de diskussioner som har förts kring figurativ konst är att undersöka de överenskommelser som finns i konstlivet om vad som gäller och vad som inte gäller, vad som är accepterad realism och vad som inte är accepterad realism (utifrån ett samtidskonstperspektiv). Ingen av de tre konstnärer jag illustrerade artikeln om Vårsalongen med är accepterad samtidskonst. Det är helt enkelt tecken på dålig smak att lyfta fram dem.
Jag tror att det är så här att jag har gått in så mycket i den akademiska världen på senare år att jag inte längre befinner mig i det kraftfält som samtidskonsten utgörs av. Därför ser jag konsten mer från sidan, utifrån och gör mina bedömningar, inte med en konstvärldsblick utan med ett teoretiskt intresse för de outtalade överenskommelser som finns i konstlivet.
Det där senare är nog egentligen mer ett svar på en kommentar av Anders Widoff ovan.