Enkelhet den nya svarta

Idag har det varit en riktigt vacker vinterdag. Inspirerad av Rävjägarn slängde jag ut mattorna i snön och skrubbade dem rena med nysnö och en skurborste. Vi har inte städat sen före jul så det blev storstädning idag.

Jag tog också ut alla kläder på balkongen och vädrade dem, sedan sorterade jag ut alla sommarkläder och gick ner med dem i källaren. Det borde jag ju egentligen ha gjort redan i höstas, men jag har inte fått in vanan ännu att bo på 42 kvadrat.

Vi bor i en 40-talslägenhet och jag är så förtjust i att ha ordentliga förrådsutrymmen. Lägenheterna var små på 40-talet och anpassade för ett liv där sparsamhet var en dygd, ändå fanns där allt man behövde. Enkelheten kom ur nödvändighet. Tyvärr använder vi matkällaren med potatisbingen och skafferihyllor till förråd för sådana saker vi inte får plats med i lägenheten. Där trängs pärmar med gammal bokföring och anteckningar från studietiden tillsammans med ryggsäcken för fjällvandringar, cykeldäck och julgransfoten.

Den nya klädtrenden är, vad jag har förstått, minimalistisk. Inte i stilen nödvändigtvis utan i omfång. Konsumtionskritiken har letat sig in i modemagasinen och den nya svarta är att bära den enda svarta. Garderoben skall vara sparsmakad och välvald med max 5-6 plagg. Men som med alla kommersiellt formade livsstilsfenomen har modeoraklens konsumtionskritik en förmodad kort livscykel. Den lämnar bara plats för nästa kollektion.

”Slit- och släng är ute” skriver Maria Ludvigsson i senaste numret av Axess. Den feministiska rörelsen famlar efter nya frågor och Kajsa Ekis-Ekman föreslår att konsumtionskritiken skall upp på den feministiska agendan. Det är ungefär lika radikalt som när Per Schlingmann i Veckans affärer (21/1 2011) föreslår könskvotering:

Vi har gått från ett tydligt individperspektiv till att vi nu ser påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre än män och alla de konsekvenser som följer därav (—) Men om man också gör samhällsanalysen att det finns strukturella problem, då måste man också överväga strukturella lösningar.

Maria Ludvigsson frågar sig hur det kommer sig att borgerligheten har blivit så idéfattig och särskilt på jämställdhetens område rakt av har köpt de premisser som vänstern har ställt upp. Från den klassiska eller liberala feminismens krav på lika rättigheter har fokus kommit att inriktas på lika utfall. Detta grundläggande skifte verkar mer eller mindre ha passerat borgerligheten obemärkt.

Kanske är det för att den nya borgerligheten precis som så många andra politiska rörelser saknar ideologisk grund och kompassriktning. Det är som om politikerna idag är mer intresserade av att lyssna in opinionen och locka väljare än att driva den politik de egentligen står för. För en rotlös medelklass som köper sig en livsstil för att fylla ut det existentiella tomrummet ger de politiska alternativen ingen vägledning.


Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Dagbok och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Enkelhet den nya svarta

  1. Anders Widoff skriver:

    Ok Anna,
    nu har jag fått och läst varje blogg-inlägg i kanske ett år. Här är min undran, min förundran: hur kan du som i allt privat tycks ödmjuk och tämligen insiktsfull, tycka att ”du, Johan Lundberg, är vacker” till en site som i stort är allt annat än ödmjuk.

    Det tycks mig allt oftare som person och konstsyn inte överensstämmer. Kanske har jag fel? Och jag menar inte att ge mig in i någon låtsas-debatt på nätet. Detta är från mig till dig. Och ja, du får gärna radera kommentaren!

  2. brodowinzaina skriver:

    Hej Anders,

    Tack för att du har läst och återkommit till min blogg. ”Du är vacker, Johan” skrev jag för övrigt. Jag riktade mig till honom i ett direkt du-tilltal. Taget ur sitt sammanhang låter det ju som ett frieri, men i sitt sammanhang handlade det om att han är en stridens man och att även det är vackert. Det var ett erkännande och en bekräftelse, precis som jag i samma blogginlägg gav dig ett erkännande och en bekräftelse.

    Jag vet inte vad det är i min person och i min konstsyn som du inte tycker stämmer. Är det något i min konstsyn som inte stämmer med min person? Du får gärna utveckla det.

    • Anders Widoff skriver:

      Jag vet inte hur jag ska svara, Anna. Det här är egentligen ett samtal över ett, två, glas vin på en taverna.
      Men i din blogg noterar, och värdesätter, du massor med anspråkslösa ting. En blick på gatan i Södertälje, snön som faller, garderoben osv.

      I konsten – tycker jag – faller du för andra saker. Grovt sagt: fägring, fåfänga och låtsas-skicklighet.

      Jag uppskattar verkligen att var och en går sin egen väg. Ser sitt. Värdesätter sitt. Det är bara något i bedömningen jag inte begriper. Du talar om det existentiella, värdesätter det ( och uttrycker det från ditt privatliv) – men tycks väja för det som är bortanför ordningen. Formen.

      Så är vi inte. Våra liv har inte stil, inte form. Inte tillhörighet. Vi är större, besvärligare, än så

      För att tala från ditt håll: det är en väldig skillnad på italiensk mattradition och den urvattnade, småtrevliga, anrättning som frukost-tv serverar oss.

      Allt blir bara på låtsas. Trevligt.

      • Anders Widoff skriver:

        Ett förtydligande: jag tycker det mesta av den konst ( och kultur) Axess ( och dess mörkermän på nätet) pushar för är menlös. Jag tycker detsamma om Lars Vilks programmatiska lista ( här är det mest förutsägbart). Du vet, Artfacts har aldrig fel osv.
        Jag tycker detsamma om det svensk media i allmänhet lyfter fram. Vi vet alla hur det fungerar! Den som betalar syns osv.

        Det är dock inte detsamma som att det som lever i skuggan är så mycket intressantare.

        p.s. Känner jag Ernst rätt är hans signatur, liksom, allt annat på trots. Och i motstånd mot de koder alla som är uppvuxna i spelet känner till. Madestrand är bara tjugo år för sen.

  3. Anders Widoff skriver:

    Ett p.s till: för oss som var med var Torsten Bergmark en fjant. Möjligen är han intressant ur ett media-perspektiv. I verkligheten målade han skitdåliga landskap från sitt hus i Italien.
    Alltså: ungefär som Axess idag.

    • Hurrar tyst! Och dubbelt.

      • brodowinzaina skriver:

        För vad?

        Jag förundras över dessa markeringar och avståndstaganden som det är obligatoriskt att göra för att visa att man står på rätt sida.

        Min konstsyn blandas ihop med ”Axess (och dess mörkermän på nätet)”, trots att jag på denna blogg har skrivit om så olika utställningar som Vårsalongen, Asmund Arle & Staffan Hallström, Italienskt samtida fotografi, Peredvizjniki på Nationalmuseum, Odd Nerdrum, Göteborgs internationella konstbiennal, Carl Fredrik Hill, Emil Nolde, Skulptur i Pilane, Venetianskt 1700-talsmåleri…

        Det är de senaste utställningarna som jag har recenserat. Det har varit både positivt och kritiskt bemötande recensioner. Du, Gabrielle, säger att jag inte skall stoppa ”huvudet i den påsen”, med hänvisning till Axess, eller mer uttryckligt ”retro-påsen”.

        Frågan är vem det är som stoppar huvudet i en påse? Det är inte jag som stoppar in mig i ett fack och reducerar hela min bredd och kompetens till en ”viss konstsyn” utan det är andra människor som står för den reduktionen.

  4. brodowinzaina skriver:

    Men du Anders, det där krävs nog minst ett par glas pa nagon konstnarsbar. Det verkar som om obetydligheterna jag skriver om i mitt liv är intressantare än konsten jag recenserar. Det kanske säger mer om konstens tillstand än mitt omdöme. Jag skriver det hàr pè en italiensk dator, sè det àr lite konstigt.

    • Anders Widoff skriver:

      Ja. Jag satt nog redan på den där tavernan.
      Och jag tycker inte det du skriver om ditt liv är obetydligheter. Men vi tar det en annan gång.
      Det här är egentligen aldrig en plats för samtal.
      Dessutom har jag bara mobilen med mig vid bordet.
      Allt gott.

  5. Jag hurrar för just det AW säger i just den kommentaren; eftersom jag sedan länge ser läget på ett liknande sätt. DET är inte riktat mot dig.

    Jag väljer inte sida åt dig. Men jag ser vad som rör sig i kulturdebatten. Och det på Axess är stundtals outhärdligt smaklös ”kultur”- debatt. Det finns den sortens tongångar till vänster också, men med andra förtecken. VIlket jag visste redan för trettio år sen. Därav min kommentar på Bergmarck.

    Det handlar för mig inte om olika påsar, utan om en fristående människa med blick.
    Den sorten är det som behövs. Det vet du också.

    • brodowinzaina skriver:

      Jo, jag förstod det, Gabi. Jag tog i lite där, egentligen var det menat åt hela tråden som började med Widoff. Jag skämtade bort det i kontakt med honom eftersom jag visste att han inte ville ha en diskussion på bloggen utan mer ett snack på tu man hand. Men så stod det kvar där och fler fyllde på…

      Jag tycker nog, och fler med mig, att jag har den där fristående blicken och att jag är en röst som behövs. Tyvärr är det så att vissa inte ser det utan blir väldigt enögda och ser bara en skylt där det står AXESS med vita bokstäver mot röd bakgrund. Allt som de ogillar med Axess klistras sedan på mig, oavsett om de har läst tidningen eller inte.

      För övrigt tycker jag att Axess är en tidskrift som har en del vettigt att komma med i kulturdebatten, även om tongångarna är hårda. Jag läser den regelbundet och har skrivit några artiklar. Däremot så förstår jag inte vad det har med min konstsyn att göra, som ju Widoff inte utvecklade mer än att det var fel på den. Att jag faller för fägring, fåfänga och låtsas-skicklighet. Det är där jag saknar exempel och för att räta ut det gav jag exempel på vad jag har skrivit om på sistone.

      P.S. Eftersom jag tror att Widoff har lämnat tråden tar jag det här med honom någon annan gång. Jag förstod vad du ville ha sagt och nöjer mig med det.

  6. Okej; och om du hade läst mina artiklar och essäer hade du också fattat att jag aldrig någonsin tillhört någon klubb med konstpolitisk karaktär; och aldrig kommer att göra. Det är precis så fritt jag vill ha det.

    Jag vet att det finns många nyanser hos dig också; det uppskattar jag. Men det vi gick i clinch om är delvis ett missförstånd, delvis en olikartad konstsyn, där jag – som nästan alltid sysslat med målare – tycker mig veta vad som är bra måleri. Sorry, där kan vi inte enas om retrokonsten.

    Men så här är det: Jag skulle aldrig bry mig om att debattera, om jag inte också satte värde på dig.

  7. Anders Widoff skriver:

    hej,

    ser nu att samtalet fortsatte efter det att jag lämnade tavernan. Själv tror jag inte det är vidare meningsfullt att ”vidareutveckla” eller ”argumentera” på en blog varför man värdesätter olika (t.ex. konst). Det
    bottnar inte i argument, utan livssyn. Den utvecklar man just under – ett liv.

    Och Anna, jag vet att du skrivit och värderat olika saker. I somligt håller jag med, i annat inte. Men om man skulle använda uppskattningen för t.ex. Hills måleri – eller ännu hellre, hållningen bakom Hills måleri – som slagruta i många övriga sammanhang så tycker jag pinnen oftast borde hänga slak. Och det har inget med ”stil” att göra.

    Och G.B.: instämmer.

    • brodowinzaina skriver:

      Jag håller med dig om att det inte är meningsfullt att dividera om vad man värdesätter i konst. Det är inte på samma sätt som i en debatt där man argumenterar och åtminstone försöker vara saklig. Däremot kan man, även när det gäller konst, försöka sätta ord på vad det är som gör att man bedömer något på ett sätt och inte på ett annat.

      Jag tror att mycket av motsättningarna i kulturdebatten kommer sig av att vi inte törs ifrågasätta våra försanthållanden utan istället bygger upp ett motstånd och inte vill ta in vad någon annan har att säga. Konsten blir här representanter för symboliska strider. Det blir retrokonst mot samtidskonst.

      Det där med Hill förstod jag inte eftersom jag faktiskt inte nämner ”stil” en enda gång i min recension. Det är inte ett begrepp som jag brukar använda mig av. Fast du kanske inte hänvisade till något som jag har skrivit, utan mer generellt.

      Ja, du behöver inte förklara. Vi kan ta det någon annan gång muntligt. Jag orkar inte smattra på tangenterna.

  8. brodowinzaina skriver:

    Tack, Gabi, då är vi två som inte tillhör en klubb. Jag har läst många av dina artiklar och har uppskattat dem.

    Det är en hel del som du inte har fattat heller om mitt intresse för debatten för figurativt måleri, men det orkar jag inte ta här. Det handlar som sagt inte om vad jag personligen gillar eller inte gillar, utan om helt andra saker. Det är ett mer teoretiskt formulerat intresse hos mig.

    Jag tror att retrokonsten, som Cecilia Wetzel var inne på, behöver göra sitt jobb ett tag till. Den retar tydligen folk.

    När det gäller min konstsyn måste jag säga att jag är allätare, jag gillar en hel del och lite av varje, både äldre konst och samtida, såväl traditionalism som modernism och postmodernism. Det går helt enkelt inte säga vad jag har för konstsyn mer än att den är varierad.

  9. Ping: Ser fram emot semester « Brodows blandning

Kommentarsfältet är stängt.