Tankar längs Västerdalälven

I denna stund bör vi minnas den styrka och mognad som Jens Stoltenberg visade efter Utøja.

–Det är bara en person som är skyldig. Det är gärningsmannen. Alla försök att ge andra del av skulden förminskar hans ansvar. Vi får aldrig glömma att det är gärningsmannen som har ansvaret och skulden för alla liv som gick förlorade.

Jag skrev om det i ett inlägg strax efter Utøja-tragedin.

Maria Svelands artikel i DN hamnade i nyhetsflödet samma dag som jag gav mig iväg på en resa på ett par dagar. Det var så skönt att slippa läsa reaktionerna på denna högst ohederliga, känslomässiga geggamoja till artikel och istället färdas genom ett vintrigt Sverige på slingriga landsvägar.

Vi har sett sjöar med gnistrande snötäcken där gubbar av alla åldrar satt på rad och pimplade. Vi har åkt genom glesbygd och samhällen där äldre kvinnor stöttade på en spark stod och pratade utanför affären. Vi har sett ett annat Sverige på vår resa utefter Västerdalälven. Det är människor som det är så lätt att glömma bort.

Det var som en mental rening att slippa det Stockholmscentrerade nyhetsflödet, mediebubblan och kulturdebatten om blott för ett par dagar.

Då och då läste jag i den tredje delen i Karl-Ove Knausgårds mastodontprojekt Min kamp. Jag har så svårt för att läsa Knausgård som Ebba-Witt Brattström och andra feministiska läsare. I honom kan jag lika gärna känna igen mig själv. Min förmåga till inlevelse reduceras inte av att jag är född till kvinna och han är född till man. Hans erfarenhet är till viss del också min, även om Knausgård nog var ett lite ängsligare barn än jag.

Feminister läser hans böcker utifrån idén om konstruktionen av kön och i Witt-Brattströms fall konstruktionen av mansbiblioteket och kvinnolitteraturen där ”manliga feminister som Ibsen och Almqvist” kan ingå. Sett med de glasögonen blir förstås läsningen en annan än om man läser med inlevelse utifrån den allmängiltiga och mänskliga erfarenheten.

Det går väl heller inte att som Brattström gör påstå att han skildrar alla kvinnor som våp och ägnar männen allt seriöst intresse? Är det några som har haft betydelse för honom i människoformandet är det hans mor och hans farmor.

Jag minns en gång på en genuskurs i Uppsala där vi fånigt nog skulle sitta i ring och tala om ifall vi tillhörde det första eller andra könet. Det var ju inte det att jag inte fattade vad jag förväntades svara, men jag svarade i alla fall att jag tillhörde det första könet. Sanningen var nämligen den att jag alltid hade upplevt mig själv som starkare än de män jag hade träffat. Jag hade aldrig träffat min ”överman” utan bara män som vikt sig ner i relation till mig och reducerat sig själva som subjekt, vilket också hade varit min ensamhet och smärta.

Jag kan helt enkelt inte begripa den teoretiska indelningen av könen som underordnat respektive överordnat det andra, när människor och relationer i verkliga livet är så mycket mer komplicerade än så.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Dagbok, Genus och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Tankar längs Västerdalälven

  1. Ola K skriver:

    Hej Anna,

    Bra svarat! Ingen är så könsfixerad som radikalfeministen; ingen så upptagen vid ”ras” och ”klass” som dess svurna fiender och okuvliga nedmonterare.

    Lite märkligt, har jag alltid tyckt.

    En annan sak var hur Sveland ville lämna frågan om ev. ”litterära kvaliteter” därhän i Knausgård-fallet, eller hur hon nu uttryckte det.

    Lite lustigt, det också.

    Var det verkligen så lätt att med ens, efter alla dessa år, åter skilja begreppet ”form” från begreppet ”innehåll” medelst ett pennstreck, liksom lite grann som det passar ens syften?

    Tämligen obehagligt, anser jag faktiskt.

  2. Fransyskan H skriver:

    Âh. Vill bara säga att du formulerar vidare ât mig det jag tänkte pâ runt Knausgârd efter del 2. Rör det sig inte lite om samma fenomen som alla som skriker ”Strindberg, kvinnohatare!”. Har man läst Giftas (som jag läser den, som vi bägge läst Knausgârd) ser man honom snarare som ärkefeminist. Men en som anser att kvinnan själv (likt mannen för den delen) mâste se sig som första könet utan att nâgon annan först ger henne tillâtelsen att göra det. Uppiggande morgonläsning jag tackar för!

  3. Petter Helje skriver:

    Bra att du sätter ner foten här. Jag är helt med dig. Att koppla ihop Knausgård med Breivik är som att försöka koppla Thomas Mann eller Walter Benjamin till nazismen. Kränkande och så oseriöst att man baxnar. Ännu värre är ju de verbala angreppen på Pär Ström, men han svarar klokt och sansat i dagens DN.

    Jag undrar vad det är med vår tid… Om man på allvar tror att allt handlar om att kasta så mycket skit på varann som det bara går, och att den som lyckas smutsa ner sin motståndare mest vinner, ja då kommer man ju att ägna sig åt det istället för att argumentera och lyssna på argument. Pär Ström förespråkar ju jämställdhet…

  4. annannan skriver:

    Här är en till som inte upplever sig själv (eller andra) som huvudsakligen representanter för ett kön.

    ”I have no desire to be equal to man. I prefer to maintain my superiority” lär L M Montgomery ha sagt. Jag tyckte det var fenomenalt elegant när jag var tonåring, sedan lärde jag mig tycka det var särartsfeminism och blev skeptisk.’

    Men nu har jag läst hennes dagböcker och förstått att hon var överlägsen och att hennes man var sur över det. Hon var en världsberömd författare, han en stundtals gravt deprimerad kyrkoherde i kanadensiska landsortsförsamlingar. Och det var sent artonhundratal.

    Den där artikeln av Sveland var det rörigaste dravel jag läst på länge. No further comments, faktiskt. (Det här är en kommentar på en bloggpost – den gör inte anspråk på att vara mer än minimalt sammanhängande, men på en essä i DN ställer nog jag högre krav)

    Det slår mig att du skriver ”Jag har så svårt för att läsa Knausgård som Ebba-Witt Brattström och andra feministiska läsare.”. För det jag tycker är att det verkar så jobbigt att hela tiden behöva se väflden med de glasögon som denna feministiska orientering. Att man inte ens kan läsa något som skrevs i en annan tid utan att störas av att det inte uttrycker en egens samtids ideal. (Vad gäller just L M Montgomery är det för all del imponerande i hur stor utsträckning hennes hjältar faktiskt är moderna)

  5. brodowinzaina skriver:

    Annanan: ”Att man inte ens kan läsa något som skrevs i en annan tid utan att störas av att det inte uttrycker en egens samtids ideal.”
    Ja, det måste vara väldigt begränsande att vara politiskt korrekt. Det blir ett himla sjå med äldre litteratur. Och så tråkigt…

    Fransyskan: jag har faktiskt inte läst Giftas, men det måste jag göra. Knausgård som ärkefeminist, ja varför inte? De reaktioner som har riktats mot hans kvinnosyn förstår jag faktiskt inte. Jag tyckte också att det var urtrist med babyrytmik och att sitta i sandlådan med andra mammor och ville helst skriva på min avhandling. Min man var bättre på sådana saker.

    Ola K: ja, jag har också tyckt det är märkligt med de där nästan ilskna tillsägelserna man kan få om man inte tar hänsyn till att upplevelser och erfarenheter är könade. Det finns inget allmänmänskligt, det finns inget tidlöst, allt beror på vem som uttalar vad. Men hur gör vi då med litteraturen, konsten? Finns det något utrymme för den på något slags gemensam spelplan?

    Petter: ja, visst var Per Ström bra. Han vinner på sin saklighet.

  6. Cecilia Wetzel skriver:

    Åh, så förvånad och glad jag blev!
    Kanske är det högst oförskämt att skriva så.
    Men glad och överraskad blev jag. Av en alldeles egentligen självklar krönika.
    Tack, tack!

  7. Cecilia Wetzel skriver:

    PS. Ledsen för att syftningarna blev lite fel.

  8. Inga-Stina Westman skriver:

    Och vem var det som dekonstruerade FI? Så systerligt och glatt! (fast en annan fick bära häxhuvan. Lebban ni vet?)
    Usch vad elak jag var nu. Riktigt bitchig. (höll nästan på att be om ursäkt. Så typiskt kvinnligt.) 🙂 Queerfolket talar förresten om ett 3:e kön. Då ofta hänvisande till Drottning Christina. Som sa ”Själen har inget kön.” Sådär. Nu fick ni en föreläsning. Från Il Professore!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s