Äntligen har jag tagit mig tid att läsa Karin Stensdotters En underbar roman, Tusculum Förlag, 2011. Den är i ett format lagom att ha i handväskan och har nu varit mitt ressällskap på pendeln under en tid. Karin som jag har lärt känna via hennes blogg Blott Sverige, bor i Paris och är författare och arkitekt.
Denna historia utspelar sig under en höstvecka i Paris då den äldre kvinnan Gertrud får besök från Sverige av sin brors barnbarn Harry. Harry, efter Harry Potter. Gertrud, som tidigare har varit fotograf, har bott större delen av sitt vuxna liv i Paris. När Harry kommer och hälsar på väcks minnen till liv. Minnen från Sverige, från hennes barndom och uppväxt i Stockholm som bör ha varit på 1940- och 50-talet. Minnen av Tore, brodern som binder henne samman med Harry. Minnen av fadern Ruben, också han var fotograf med egen ateljé på Drottninggatan i Stockholm och minnen av modern Karla, som hon egentligen inte ville bli lik men som hon romanen igenom tycks sakna mest. Och så minns hon Helen, barndomsväninnan som nu är döende i cancer och som har skrivit ett brev, ett brev som ligger obesvarat på Gertruds skrivbord.
Marc-Antoine har gått bort och de två pojkar, Francis och Charles, som hon som ung blev ställföreträdande mor åt är vuxna och tycks leva sina liv utanför Gertruds direkta livssfär. Hon har några vänner, men mest tycks hon umgås med minnen.
Som jag ser på Gertrud är det en kvinna som genom sina minnen reflekterar över de omständigheter som har format hennes liv och de omedvetna drivkrafter som många gånger ligger bakom avgörande livsval. Kan saknaden efter Karla, som gick bort när hon ännu var ung flicka, ha bidragit till att hon valde bort den egna karriären och pappas fotoateljé och i stället valde änklingen Marc-Antoine och hans söner? Det var två små pojkar som behövde henne, vilket hon genom sin sorg och smärtpunkt kunde känna igen sig i. Man kan förstå att ”uppdraget” onekligen var lockande för den tidigt övergivna och lite översjälvständiga Gertrud.
Har hon någonsin varit centrum i någon annan människas liv efter det? Gertrud är en solitär och en ovanlig kvinna som trivs i eget sällskap, men som också kan bli lite sluten. Harry tycks ha en välgörande inverkan på henne och får henne att öppna upp, men även hon får betydelse för Harry som inte är van att bli tagen på allvar och bli sedd som person.
Det finns här och var i boken reflektioner över de där lite udda, ogifta kvinnorna i släkten som man inte vet så mycket om men som kan ha indirekt betydelse för andra eftersom de har valt sin egen väg. Det är så jag vill se Gertrud och faster Lovisa.
Berättelsens yttre handling är stillsam men minnena som väcks till liv och Harrys pojkaktiga nyfikenhet får henne att bearbeta tankar på döden, sjukdomar och svaghet som jag tror skrämmer Gertrud en aning. Helens brev som väntar på att bli besvarat får vänta, ett litet tag till har hon ännu till sitt förfogande.
En underbar roman är en fin berättelse, med filmspråk: en feel good-roman. Förutom den relation som utvecklas mellan Gertrud och Harry får man också inblickar i hur Sverige kan uppfattas på avstånd av någon som inte har varit där på länge men som inser att ingenting är som förut.
Brodows blandning 
Ja, jag har också läst En underbar roman av Karin Stensdotter. Och visst är den underbar! Absolut en feel good-roman! Och illustrationerna, de små bilderna här och där i boken, formen och omslagsbilden tycker jag bara förstärker denna känsla. En fin bok på alla sätt!
Jag tycker också det. Trots avhandlingsarbete har jag bestämt mig för att inte försumma skönlitteraturen. En nackdel med sociala medier är att man hänger mer på debattforum och bloggar nuförtiden än läser böcker. Det här med att det är svårt att läsa längre texter känner jag också av. Jag har tänkt att ändra på den saken. Dock. Botho Strauss som jag av någon anledning började på – stod väl nära Stensdotter i bibliotekets hylla – känner jag att jag inte orkar med. Vilken obehaglig pessimistisk människosyn.
Pingback: Värt att notera Stensdotter! « Evas perspektiv