Idag borde jag egentligen ha suttit med min avhandling och jobbat intensivt. Istället hängde jag på facebook på förmiddagen, involverad i en diskussion om genusvetenskap och Per Ström. Jag hade länkat till hans jämställdistmanifest på Newsmill och sagt att det där var väl inte så farligt – ungefär i den stilen. Vad sjutton skall jag hänga ut ett sådant rött skynke som Per Ström för och tro att jag får en lugn söndagsförmiddag?
Jag är för jämställdhet, och dessutom född av en feminist och är oerhört tacksam för vad min mamma och hennes generationskamrater gjorde för vår generation. Men den feminism vi ser idag, uttryckt på kultursidor och seminarier vid universitetet, har jag svårt att engagera mig i. Snarast väcker den min irritation för att den är så självgod och övertygad om sin egen rättfärdighet.
Sedan åkte jag till Stockholm och såg några utställningar. Jag var på Konstakademien och såg Lars Olof Loeld och Carnegie-stipendiaterna. Publiken fick rösta sin favorit genom att lägga en lapp i en låda, och jag gjorde förstås det också. Jag gillade bäst Christian Schmidt-Rasmussen. Hans giftgröna färger. Ibland tillåter jag mig att vara vanlig publik och inte konstkritiker eller s.k. ”medlem av konstvärlden”. Det är väldigt skönt. Jag tycker bättre om att gå på utställningar tillsammans med personer som inte tillhör konstvärlden också, det är oftast mer givande samtal.
Passioner på Nationalmuseum hann jag också med. Det var trångt och varmt. Lite grann med den diskussion jag hade haft på förmiddagen i minnet såg jag Antonis Mors (1512-1575) porträtt av en spansk adelsman. Det är en målning som andas självbehärskning. Han har en aning spänt ansiktsuttryck, man kan ana en spänd muskel mellan ögonbrynen och en lätt sorgsen blick.
En reserverat, stelt högdragen min förmedlar de aristokratiska kvaliteterna.
Så skriver Nationalmuseum på väggen och säger att det är ett uttryck för ett stoiskt ideal. Jag har svårt att se mannen som reserverad och stelt högdragen. Hans slanka finlemmade kropp och långa pianofingrar, kråset runt kragen och manschetterna; det har en lätt feminin touche. Sammetsjackan är också smyckad med pärlor och runt hans hals hänger ett halsband. Jag försöker se vad det är för berlock i halsbandet, men det är svårt att se.
Är det här en man som gör sig beredd att gå ut i strid? Är det en man som inte bara är privilegierad utan också är tyngd av ansvar? Jag ser honom alltså inte som så helt igenom manlig och macho utan det finns en spänning mellan det feminint känsliga och det spänt maskulint återhållna. Det är en intressant målning.
Brodows blandning 
”Snarast väcker den min irritation för att den är så självgod och övertygad om sin egen rättfärdighet”. Vilken strâlande bra formulering jag själv ofta sökt i sammanhanget.
Tack, det kom sig helt osökt efter gårdagens diskussion på fejan.
Instämmer i ovanstående; det har liksom blivit ett geschäft att vara hot chili pepper feminist.
Alla de här porträtten, från 1500-1600 har en otrolig lyster för mig. Mycket av det såg jag på Pradon. Det finns liksom en mystik i vad som döljer sig bakom ståten och stilen. Du fångar det fint.
I övrigt är porträttkonst en av mina stora passioner; ett av de allra finaste exen hänger i Göteborg; Josephsons porträtt av Skånberg. Den målningen fick mig en gång att falla i tårar; så långt kan jag komma inför rikitigt vidunderlig konst.
Just nu översätter jag texter av en annan vidunderlig konstnär. Mer om det vid annat tillfälle.
Ja, ett väldigt geschäft. Nu är vi liksom allihop mer eller mindre kvinnohatare – latent – enligt Ann Heberlein i DN. Sveland-debatten rullar på och landar i de mest märkliga slutsatser.
Fallit i tårar har jag nog aldrig gjort inför ett konstverk, men jag kan känna igen din hänförelse. Det händer inte så ofta för mig nuförtiden, skedde oftare förr i tiden när jag inte höll på med konst professionellt utan bara var intresserad. När man var amatör…
Även för mig var det ett tag sen – den där hänförelsen: kanske tio år sen i runda svängar. Just nu blir jag mest hänförd av naturen.
Sveland-debatten vill jag överhuvudtaget inte befatta mig med. Ciao!
Jag bör kanske informera mig om Sveland debatten,jag har just nu ingen aning om vad den saken gäller. (Jätte skönt!) Våren har börjat här i Skåne och då har vi en del att stå i. Jag är feminist framförallt för en sak som ännu inte är uppnådd, lika lön för lika arbete. Tyvärr så har det inte hänt mycket på den fronten sen jag var ung, det är otroligt ledsamt för all unga kvinnor. Minns när jag såg ”Jösses flickor”, en scen var När en kvinna, nybliven änka kom in i sorg flor, och de andra börjar beklaga sorgen. Hon vänder upp sorg floret och säger, Den här dagen har jag väntat på länge! (Vet inte om det är exakt återgivet) Så kände även jag inom mig i min relation och jag gick hem och skilde mig, fick en otrolig styrka av pjäsen. Den borde visas på TV för dagens unga kvinnor. Jag nynnar ofta på Befrielsen är nära…………. men tydligen var befrielsen långt borta, för det har hänt så mycket sen dess.
Jag tror att problemet med dagens feminism är att den har flyttat in på universitetet. Den är inte längre en aktivism som står för att den är en aktivism utan den vill bli vetenskap. Man producerar teori. Som liksom skall ligga till grund för aktivismen. Och med den där teorin smäller man folk på fingrarna som tycker något annat.