Norlings detaljer söker sitt sammanhang

Il-Belt, Katarina Norling, APA Gallery, Sibyllegatan 18, Tom 20 maj

Utställningen tar sin utgångspunkt i en resa. Katarina Norling gjorde för en tid sedan en resa där hon följde en gammal bekant i fotspåren. Det var ”vaktchefen”, den man som verket Balladen om vaktchefen (2007) i Visby hamn kretsade kring. Verket, i form av en skulpturgrupp i tre delar, var beställd av Statens konstråd för en kongresshall med entré mot hamnen. Vissa motiv i skulpturgruppen återfinns i denna utställning.

Vaktchefen lär ha rest till olika platser, om det är sant eller påhittat vet vi inte, och det är just dessa platser som Norling har sökt upp. Hon har tagit in på de sunkigaste hotell i gästarbetarkvarteren i Dubai, hon har färdats genom tunnelbanan i Tunis och hon har studerat gamla skrifter på Malta om det maltesiska språket. En gemensam nämnare är hav och symboler för sjöfart. Målningarna på papper och fragment ur böcker utgör nedslag på olika platser där besökaren som inte har mycket information att gå efter bara kan få ett sammanhang på associativ väg.

Den som har sett Katarina Norling förut känner igen den bjärta färgskalan i neonfärger: gult, grönt, rosa och rött kontrasterat mot mörkare toner i blått och lila. Vitt och svart i zebraränder finns också med som kontrast. Hon använder en expressiv teknik med flödande färg som rinner och bildar drivor. Det är svårt att isolera varje enskild del av utställningen, liksom det är svårt att se utställningen isolerad från konstnärskapet i sin helhet. Utan dessa referenser till ett större sammanhang går innebörden förlorad.

I bästa fall är den rinnande färgen dekorativ, men ärligt talat, vissa saker fungerar inte lösryckta ur ett sammanhang och utan referenser. Nu är jag övertygad om att Norling kommer att använda sig av materialet i större och mer genomarbetade verk, därför är jag vid gott mod, men sett enskilt är det inte mycket att hurra för. Som utställning fungerar den alltså sådär, man får vara välvilligt inställd.

Delens beroende av helheten kan ses som en svaghet, men det är också Norlings styrka att våga låta det vara oklart och att våga visa upp en arbetsprocess. Man anar att det finns något där, ett sammanhang som hon ser men inte vi. Det är som att höra en båt tuta på avstånd i dimman men inte kunna se den. Frustrerande till en början, men snart vänjer sig öronen vid att lyssna och uppfatta varifrån ljudet kommer.

Anna Brodow Inzaina i SvD den 26 april 2012

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s