Jag befinner mig på landet ett par dagar tillsammans med familjen. Det är en kortare sejour för jag vill hem och arbeta i lugn och ro. Det närmaste halvåret måste jag koncentrera mig på att få min avhandling klar samtidigt som jag arbetar, skriver och undervisar.
Upprinnelsen till den här bloggen var att jag gav mig in i kulturdebatten, men det känns som att just kulturdebatten är väldigt avlägsen i mitt liv just nu. Därför är det möjligt att bloggen kommer att vila ett tag eller ta en annan vändning när jag känner att det är något annat jag vill skriva om.
Jag köpte ändå Aftonbladet när jag var och handlade idag för jag såg att det var en längre artikel av Åsa Linderborg som jag tänkte kunde vara intressant, men det är som om dessa strider på kultursidorna inte längre engagerar mig. Jag tänkte: hur många är det av Aftonbladets läsare som berörs av innehållet på kultursidan, egentligen? Jag tänkte också på ifall den grupp i samhället som Åsa Linderborg vill göra sig till tolk för – väl medveten om att hon själv tillhör en annan samhällsklass – egentligen uppskattar det slags poesi som den av Linderborg favoriserade Johan Jönson representerar?
Jag säger inte att konsten inte kan förändra liv och påverka politikens riktning. Men om den bra konsten som gör verkan i människors liv har en så instrumentell funktion som Linderborg önskar är dock tveksamt.
Ibland funderar jag också på själva kultursidans framtida existens. Om det kommer att finnas någon kulturkritik i dagstidningar inom den närmaste framtiden eller om jag tillhör den sista generationen dagstidningskritiker. Med tanke på löneutvecklingen de senaste 15-20 åren och textlängden som krymper som en ulltröja i tvätten är det märkbart att intresset från tidningarnas sida är lamt. Till stor del är det väl vårt eget fel eftersom vi är så tråkiga, men framför allt tror jag att det handlar om att den seriösa kulturen överlag har marginaliserats.
Jag tror att kritiken och kulturdebatten kommer att finnas kvar i någon form men då i specialtidskrifter för litteratur och konst. Nättidskrifterna och bloggarna om kultur har nog också framtiden för sig, och kommer att hitta sina läsare på samma sätt som det finns en mängd tidskrifter och forum för en mängd olika intressen. Kanske kommer en mindre del av befolkningen att vilja betala för kultur som de väljer själva. Det ser jag inte som något problematiskt utan snarast som det yttersta beviset på erkännande och egentligen, den mest demokratiska formen av kultur.
Brodows blandning 
Tyvärr så måste jag nog hålla med dig om vad du skriver. Jag kan uppleva att det är många av de som ingår i ”kultur eliten” som inte vågar tycka emot varandra, det gör det hela tråkigt och likriktat. Mycket i konstens värld är som Lars Vilks skriver i sina böcker. ”Kontakter är vad som gäller”. En lite historia från min horisont kan jag bjuda på. Jag har här i min kommun försökt få ställa ut sen 1997 i kommunens lokaler, men inte lyckats. Det finns en ”Konstkonsulent” (själv konstnär) som är timanställd i kommunen, (han har lyckats med att finnas i hela stan med utsmyckningar), för några år sen ställde han ut två gånger i kommunen lokaler ett år och även året där på. Han har stipendier från konstnärsnämnden. Det är inte så konstigt han lyckats med det för man måste ju visa på seriöst satsande som konstnär för att överhuvudtaget få chans till stipendium från dem med att ha utställningar osv. Jag gillar vad han gör, men inte hur kommunen låter honom sitta om en överkuku. Han släpper aldrig fram mig, för jag gjorde en insändare i den lokal tidning om detta, att i vår kommun ”pinkar man i eget revir”. Så här tror jag det fungerar på fler ställen i denna ”kultur värd”. Kontakter är vad som gäller så är det tyvärr med det mesta i livet eller hur? Hinner jag så har jag tänkt skriva ner mina upplevelser, kan bli en rolig läsning. Jag önskar dig lycka till och förstår att du väljer att ta hand om din tid, så gör även jag för livet går så fort förbi. Skön sommar och all lycka med projekten i
”La bella Italia!”
Vad trist! Jag förstår att det även på en liten ort finns maktstrider. Jag kommer nog även i framtiden kommentera även en del kulturdebatter här på bloggen, men när jag läste Linderborg kändes det med ens så futtigt, de där striderna. Lycka till med ditt, Eva!
—men det är som om dessa strider på kultursidorna inte längre engagerar mig. Jag tänkte: hur många är det av Aftonbladets läsare som berörs av innehållet på kultursidan, egentligen?—
Även om kultursidorna säkert alltid har haft en snäv läsekrets, så är väl ändå det primära syftet att skriva om kultur, och inte att strida om vad som är det?
Dvs att delge betraktelser och synpunkter, ur olika perspektiv – inte en fråga om ”vem som har rätt”. Jag tror att kultursidorna idag, har en lika liten läsekrets i antal läsare som förr – men med en helt annan sammansättning.
Själv reagerar jag precis som du – denna del av den ”dagliga” kulturdebatten är ointressant.
För den saknar ofta tidsperspektiv och tycks för en del vara lika karriärsorienterad som t ex Idol, inom sin nisch.
Jag är helt enig med dig i detta. Det har blivit ganska klart att det kulturradikala perspektiv som Linderborg med flera förespråkar är problematiskt: gruppen som skall nås med det radikala budskapet är ganska liten och skillnaden gentemot den gamla finkulturen (när det kommer till att vara exklusiv) som 60-talets kulturradikaler tog strid mot är hårfin.
Inte hårfin – grov! 🙂
60-talet, som iu utspelade sig på 70-talet (det tog ju ett tag för -68 att ”sätta sig”) – hade nog vänt sig i sin grav, om de sett vad som utspelar sig i deras ”namn”…
Det befästande som nu görs försök till, har inget med ”sin egen” historia att göra, utan är väl i allra högsta grad ett barn av dagens samhälle?
Vilket är ledsamt – det behövs ju alltid riktiga utmaningar, inte etablerade karriärsdito. Så just nu famlar ”vi” väl lite i blindo? Men det ger sig nog så småningom. Som alltid.
PS. Lite trist stillastående just nu, tycker jag. Men det är väl nog ett hämta-andan-stadie? Otåliga jag, måste väl ändå finna mig i att jag inte kan få vara med om mer i min livstid, än vad som är ”rimligt”. Lever ju ändå i en bortskämd tid, i detta avseende…
Sen är nog nutiden helt upptagen med den digitala revolutionen. Inte att förglömma 😉
Ja, hårfin är förstås inte med sanningen överensstämmande. Det är en väsentlig skillnad. Egentligen tycker jag att den kulturadikala rörelsen på 70-talet var välgörande och förde fram en relevant kritik i många avseenden. Det som jag inte gillar är dess motsvarighet idag, den är för elitistisk. Kulturradikalismen kan inte bli ett elitistiskt estetiskt projekt utan att få problem med sin trovärdighet och legitimitet.
Spot on – tack!