Makode Lindes ärende klarnar

Makode Linde, Retrospektiv 2004-2012, Galleri Jonas Kleerups showroom, Jakobs torg 3. T o m 27 maj

Jag gick till Makode Lindes retrospektiva utställning med ett så öppet sinne jag förmådde. Makode Linde har gjort sig till världskändis för en sak: som upphovsman till den skrikande tårtan på Moderna museet för en dryg månad sedan. Sedan dess har han, enligt egen uppgift, inte gjort annat än låtit sig intervjuas av pressen. Det kan man ha både åsikter och fördomar om.

Jag gillade aldrig tårtan. Framför allt gillade jag inte att verket på ett försåtligt sätt lurade in deltagarna i arrangemanget i en fälla. Det spelar ingen roll hur många lager av innebörder som tårtkniven skar genom, det var genom överrumplingseffekt som en gräns överskreds, en gräns som har med relationen mellan betraktare och verk att göra, i förlängningen mellan konst och verklighet. När överenskommelsen mellan betraktare och verk vanhelgas och konstverket blir manipulativt riskerar konsten att förbruka sitt förtroendekapital. Det var därför med en viss skepsis som jag tog mig an Lindes retrospektiv.

I den perverterade konstvärlden räknas förstås en lyckad provokation och medial uppmärksamhet som höjden av erkännande. Det är synd, för Makode Linde förtjänar ett bättre öde än att förvandlas till mediehora. Frågan är om inte också Linde också fångades i en fälla när han nu måste försvara sin seriositet?

Flera verk i Lindes utställning är riktigt bra och hans ärende klarnar när resultaten av undersökningarna ställs på varandra. I serien ”Afromantics” har han målat en grinande blackface på alla figurer, från Venus från Milo till John Blund och Jesus på korset. Blackface var en form av clownsminkning som användes i amerikanska minstrel-shower och filmer vid 1900-talets början för att driva med den afroamerikanska befolkningen. Det ger ett både sorgligt och dråpligt intryck.

I större mängd blir den rasistiska stereotypen också ett slags varumärke. Repetitionen av ett igenkännligt tecken är A och O i effektivt varumärkesbyggande. Detta tar Linde fasta på i en serie som sammanför de lätt igenkännliga logotyperna för Adidas, Converse, Nike, Puma och Reebok med koloniala affischer från 1700-talet, där vår tids kommersiella logotyper tatueras i huden som kännemärken för etniskt homogena grupper, så kallade tribes.

I de båda exemplen som jag har tagit upp visar Linde att han arbetar medvetet med semiotiken som metod och teori. Det är en lära om tecken och teckensystem. Som konstnärlig metod är den användbar för att krocka visuella teckensystem med varandra, som i sammanförandet av tribes och logotyper. Linde behärskar redskapen med bravur, vilket ger förutsättningar för en effektiv konstnärlig kommunikation.

Anna Brodow Inzaina, SvD 26 maj 2012

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Makode Lindes ärende klarnar

  1. dagstankar skriver:

    Det är intressant, det du skriver om tecknen.
    Jag bodde på Elfenbenskusten ett tag, och ”fascinerades” av hur alla de som var analfabeter, var så oerhört mycket bättre på en hel massa saker än jag. Det ställde en hel del på ända, i min omvärldsbild. Ett ändaställande, som nog västs omvärldbild är betjänt av. Kanske t o m avhängigt av?

  2. dagstankar skriver:

    —t o m helt avhängigt av—
    Ska det ju va’.

  3. Eva P.C. skriver:

    Hej!
    Just hemkommen från Stockholm där jag såg Makode Lindes utställning den gav en bättre bild av honom än ”tårtan”. Träffade honom personligen och gratulerade för det smarta draget med tårtan. Det bästa med hela detta tårtkalas är att han nu börja tjäna större pengar på sin konst och vem hade inte önskat sig det? Jag personligen hade aldrig skurit i tårtans skrev, men jag tror att vår kulturminister blev överrumplad.

  4. brodowinzaina skriver:

    Hej Eva,

    Jag missunnar naturligtvis inte Makode Linde att tjäna pengar på sin konst. Samtidigt kan jag tycka att det är trist att det är så det fungerar i konstvärlden, att det är uppmärksamheten i media som ger utställningsmöjligheter och erkännande, vips talar man också om kvalitet. Som kritiker har jag förstås andra kvalitetskriterier än ytliga provokationer och mediala genombrott… hmmm

  5. Eva P.C. skriver:

    Hej igen!
    Jag tycker i stort sett som du vad gäller konsten och konstvärlden. Jag har i dag plockat ner en utställning och hade inte sålt ett enda verk, jo ett till galleristen (för billigt) som skulle vara med i ett lotteri. Vad tror du får mig att fortsätta? Jo, den inre glädje konsten ger mig, men det mättar inte. Ge mig tips på att gå framåt i konstvärlden (utan att bli ”brun om munnen”) Saknar kontakter boende på landet autodidakt med fem jurybedömda utställningar i bagaget, tror du det ljusnar någonsin för mig i ”min livstid” som går mot sitt slut? Jag är luttrad och hoppas hinna skriva ner mina upplevelser. Men jag håller fortfarande med Lars Vilks med att det är kontakter som gäller för att ha en chans att göra en konstkarriär i livet. Jag är optimist för jag vet att det jag gör, kan ingen annan göra. Kanske är det därför som lågan för konsten fortfarande brinner. Jag lämnar små skisser på skulpturer med förklaring på hur jag tänkt mig dem i offentlig miljö.

  6. brodowinzaina skriver:

    Jag önskar att jag kunde ge dig råd om hur du skall ta dig fram. Bästa sättet är nog att följa Vilks och Schiblis bok, du känner säkert till den, om konsten att bli en lyckad samtidskonstnär. Den ger en hel mängd handfasta råd.

    • Läste du Viggo Kavlins superytliga recension av Makondes utställning? Typ; marknasföringsknepet recenserat SOM konst. DEt var verkligen ett bevis på marknadens ständiga övertag som värdeneutral markör.
      Jag som annars brukar gilla Viggo Cavling, för hans muntert aggressiva intelligens.

      Men hela den här apparaten har jag hållit mig borta från. Vägrar analysera tårtan. Men din recension av Makonde gjorde ju vissa saker mer begripliga.

  7. brodowinzaina skriver:

    Jo, jag läste recensionen, den var rätt intetsägande. Och som sagt ytlig. Tårtan bör nog inte analyserar överhuvudtaget för varje betydelselager som avtäcks skall på något sätt rättfärdiga de reaktioner som väcktes. Att det var bra att vi nu talar om det, att den väckte debatt osv. Jag tycker att det är bättre att diskutera de grepp som konstnärer ser sig tvungna att ta för att väcka uppmärksamhet och få erkännande. Räcker inte konsten? Eller är det det som konsten har blivit? Ytlig och anpasslig, vänder den bästa sidan till mot fotograferna och oändligt tålmodig i att svara på journalisternas frågor.

  8. Eva P.C. skriver:

    Jag har läst Lars & Martins bok gick en kurs med dem som lärare på
    Gerlesborgsskolan 2007. Att bo som jag gör på landet är helt fel. Jag har arbetat med min konst i 25 år nu och skam den som ger sig. Den glädje som det ger mig att förverkliga mina former och se färgerna bli till är världens roligaste jobb även utan ett erkännande i min livstid. Min tröst är att jag vet att jag gör ”bra grejer” och en dag finns det säkert någon där ute som begriper ”mitt språk”.

    • brodowinzaina skriver:

      Det tycker jag låter bra! Jag förstår att det är frustrerande om man också vill kunna leva på sin konst, men det är kanske friare att leva på något annat och sedan göra det man vill, oberoende av erkännanden och förtjänster. Bara för glädjen det ger att arbeta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s