Jag har börjat läsa litteratur. Ja, det låter ju anmärkningsvärt, men för en som mest läser elevuppsatser, avhandlingstexter och facklitteratur är det en lisa. Just nu håller jag på med Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen som Gabi rekommenderade mig. Jag har inte tänkt att dra hela handlingen här, ni får läsa den själv, och någon bedömning blir det inte för litteraturrecensent är jag inte och har heller aldrig tänkt att bli. Litteratur för mig är något helt annat än litteratur. Jag lever mig in i handlingen och funderar över om jag är lik någon av personerna, om jag kan förstå dem utifrån mig själv och min egen erfarenhet. Eller om jag kan förstå dem utifrån min erfarenhet av andra människor jag har mött. På det sättet fungerar litteratur i mig, snarare än att jag har verktyg för att bedöma hur det litterära verket är uppbyggt och fungerar som text.
När det gäller valet mellan Kerstin Ekmans huvudpersoner Lillemor och Babba är jag nog mest Babba. Jag har till och med svårt att förstå hur Lillemor-personer är funtade, även om också jag har känt en oemotståndlig dragning till Lillemor-personer i min närhet. Som Lillemor, om jag kryper in i henne, kan jag på samma sätt känna en oemotståndlig dragning till Babba. Till hennes rättframhet och ovilja att behaga. Attraktionen mellan dem bygger på en ömsesidig avundsjuka och begär efter vad den andre har. Det begäret yttrar sig inte sällan i elakheter, nålstick och ett illa dolt förakt.
Men jag ser det nu inte som att Ekmans berättelse handlar så mycket om två renodlade personer utan snarare vad som händer mellan dem. Hur liksom sanningen tvingas fram tillslut i bådas strävan efter att bli hela. Och om försoning.
Romanen handlar också om den litterära världen och om vad den gör med människor. Jag tycker mig känna igen den tid vi lever i med det kommersiellt gångbara som skenbar kvalitetsstämpel. Jag har ingen inblick i litteraturvärlden mer än vad jag kan se från utsidan, men även en novis kan se att den goda litteraturen knappast ges ut på de stora förlagen. Erkännandet och berömmelsen vilar alltså redan från början på falsk grund, vilket ger ytterligare en dimension åt romanens skildring av lögn och sanning.
Brodows blandning 