Så nu tänker jag på det rum jag har hyrt här i Flen som min förläggning. Jag tänker att det måste gå att hitta en ny plats att stå på, en punkt varifrån jag på något sätt kan rubba denna värld som vill dra ned mig. Om inte annat får jag försöka rubba mig själv.
Rhubarb festivities in Flen! (Photo credit: mismisimos)
Ur Dan Jönsson, Ingenmansland, s. 11.
Ingen som läser kultursidorna har kunnat undgå de både humoristiska och lätt skadeglada recensionerna av Dan Jönssons bok Ingenmansland. Jag har läst första kapitlet som finns utlagt på förlaget Leopards hemsida. Det är kapitlet om Flen.
I början av vår tid som företagare, när min make och jag försökte slå oss in på en helt annan bana och lämna våra intellektuella yrken för att istället bli handelsresande i den ekologiska kläd- och krämbranschen – ja, man kan kalla oss krämare – hade vi en kompanjon som vi placerade i Flen. Han hade lite pengar och investerade i vårt bolag eftersom han, precis som vi, trodde att det där med ekologiska jeans och ekologisk hudvård skulle kunna bli något stort. Dessutom längtade han bort från Italien. På det sättet var han också i en sorts flykt från sitt hemland, som så många andra främlingar som söker sig till Sverige och Flen av mer eller mindre tvingande skäl.
Anledningen till att det blev Flen var att det var den enda plats inom rimligt avstånd från Stockholm där det just då fanns lediga lägenheter som vi kunde få redan samma vecka. Hyran var också billig. Vår kompanjon packade sin lilla Fiat full med saker och körde de dryga 200 milen från Viterbo strax norr om Rom till sitt nya svenska hem.
När jag berättade för våra vänner att jag hade hyrt en lägenhet i Flen åt vår kompanjon gav de till ett asgarv. De tyckte helt enkelt att jag hade varit väldigt missunnsam som placerat honom där. Jag förstod först ingenting eftersom min tanke hade varit helt inriktad på hans och företagets bästa: vad som var rimligt ekonomiskt och möjligt att få på kort tid och vad som var lämpligast ur kommunikationssynpunkt. Från Flen är det knappt fem mil till Skavsta, vilket inte är dumt om man som frånskild och pappa måste pendla till Rom. Flen har utmärkta tågkommunikationer med Stockholm, Malmö och Göteborg. Vi tänkte oss helt enkelt honom som vår man i Flen.
Vår kompanjon fann sig väl tillrätta, började läsa svenska på SFI i Katrineholm och trivdes alldeles utmärkt. Av helt andra skäl än vantrivsel var han dock tvungen att bryta upp och flytta tillbaka till Rom igen.
Ja, vår företagsidé blev det ju inte så mycket med heller. Några pengar blev det aldrig, utan bara dyrköpta erfarenheter. Det är svårt att slå sig in på en ny bana. Men jag lyckades ändå rubba mig själv och återfå tron på att det är konsten, vetenskapen och skrivandet jag är ämnad för och inte krämarbranschen.
Brodows blandning 
Underbart! Tack!
För precis så är ju livet egentligen – en ständig ”resa”. Även om man flyttar tillbaks ibland…..
PS. Och så hoppas jag att Dan Jönsson lyckas med sin föresats; den att rubba sig själv…
Jag har bara läst första kapitlet, men det jag har sett är på sätt och vis ett ganska naket och rörande reportage som handlar om en kulturjournalist och en kulturjournalism i kris.
Det här med att åka runt i landet och hålla miniföreläsningar om ekonomisk teori, globalisering, kommersialismens vedervärdigheter och samtidigt påpeka bristen på kvalitet i mat och dryck på pizzerior och korvbarer han passerar och kommentera hur människor klär sig och ser ut i landsorten (om de är överviktiga och så) är ju bara ett slags förevändning för Jönssons egen resa inåt som handlar om något existensiellt.
Jag kan se det som att han speglar sig i de marginaliserade samhällen och människor han möter för att upptäcka sig själv. Det klassförakt som en del recensenter har påpekat ser jag snarast som ett dolt självförakt: journalisten som inte är så framgångsrik längre, misslyckandet som lurar, självbilden som krackelerar, ångesten över hur han skall försörja familjen, vilket ju är en del av den manliga krisen och sökandet efter en identitet, och hur han under resans gång hanterar det.
Om Dan Jönsson skall lyckas med sin föresats, att rubba sig själv, får han nog titta på den berättelse som mellan raderna sipprar ut (enligt vissa kritiker ett självupptaget gnäll) men som som jag mer tolkar som en människa i kris.