Livets bana

En vecka har förflutit sedan jag införde tidsstudiemannen i mitt liv. Vi har blivit ganska goda kamrater även om han får ge fan i mitt privatliv. Han är mest till för att hålla koll på hur mycket jag arbetar och med vad. Resten kan han glömma att få en inblick i. Det ger mig åtminstone en känsla av kontroll över arbetet.

Jag funderar för övrigt mest på vad jag skall bli när jag blir stor. Jag har alltid funderat över vad jag skall bli när jag blir stor och har haft svårt att komma fram till något bestämt. Under tiden formar sig en livsbana som inte är direkt spikrak men ändå har en tydlig riktning.

Det är när jag hamnar för långt bort från den riktningen som jag inte mår bra, när jag känner att jag inte lever det liv jag själv har valt utan uppfyller någon annans krav, förväntningar och behov. Det är lätt att dras med av känslan och tappa huvudet. Jag har lätt för att tappa mig själv. Det är därför jag tar hjälp av tidsstudiemannen för att kunna fatta rationella beslut.

Jag har åtminstone kommit fram till att arbetet med företaget är ett gemensamt mål. Driver man ett företag enligt konstens alla regler och det är en bärkraftig idé genererar det pengar. Det är vetenskapligt, säger min man. Jag får väl tro honom, även om det hittills mest har varit ett jäkla slit utan det minsta ”la bella vita”. Men vi får se, vi har fått ett intressant erbjudande om samarbete med en resebyrå inför nästa säsong. Vi skall börja göra paketresor. Mer säger jag inte nu.

Forskningen går också framåt. Jag skriver på slutkapitlet där jag diskuterar resultaten i avhandlingen. Det är också där jag lyfter mig från empirin och ser avhandlingen i ett perspektiv ovanifrån. Saker och ting börjar falla på plats. Ser verkligen fram emot att bli klar med den någon gång.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Dagbok och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Livets bana

  1. dagstankar skriver:

    Ja, vad vore livets bana utan sina krokiga ”omvägar”? Antagligen såväl dötrist som fördummande in extendum… för det är nog krokarna som är livet egentligen?
    Åtminstone så länge som man gör dem till krokar och inte tappar sin egen vy, och gör därmed dem raka… dvs tappar bort sig själv helt på vägen? 🙂

  2. Bästa Anna, all lycka med slutpläderingen ; )
    Kanske du blir klar till den härliga ungdomens vår? För la bella vita.

  3. brodowinzaina skriver:

    dagstankar: ja, vi har ju en del gemensamma erfarenheter av att gå krokiga vägar. Hoppas att jag ser på mina med lite mer förmildrande ögon när jag blir stor 😉

    Gabrielle: Tack! Ja, här skall levas la bella vita må du tro! Efter denna självspäkningens tid.

    • dagstankar skriver:

      Jag ser på mina med alldeles absolut förmildrade ögon!

      Hur var det nu som Dalai Lama skrev? Att livet är en ständigt fortgående ”utbildning” – ungefär? Och trist vore det väl annars, för då kunde man ju vända näsan uppåt bums ? 🙂
      Själv ska jag fortsätta på vägen att försöka-bli-gammal-och-klok ett tag till. Få se hur det går…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s