Möte på Marenbron

Jag såg skarven idag igen som bredde ut vingarna i solen efter det plötsliga skyfallet. Han stod på samma plats som förra gången, en sten som sticker upp ur vattnet i sjön Maren i centrala Södertälje. Jag stod och tittade på honom från gångbron och kastade samtidigt en blick på en äldre kvinna som lika fascinerat som jag tittade på den vackra fågeln. Hon vände sig mot mig och frågade om jag visste vad den märkliga fågeln gjorde.

– Det är en skarv, sa jag. Den breder ut vingarna i solen för att torka. Det är typiskt för skarvar.

Inte utan stolthet berättade jag för henne vad jag nyss hade läst på om skarvar. Samma fågel hade väckt min undran när jag såg den första gången.

– Men hur kommer det sig att det bara är skarven som behöver torka vingarna? Det är ju inga andra fåglar som gör det.

Den frågan hade jag förstås inget svar på. Men samtalet om skarven förde det goda med sig att vi började tala med varandra och vi kom snabbt in på gemensamma bekanta. Hon frågade mig vad jag gjorde, och jag sa att jag skriver om konst. Som relativt nyinflyttad i en stad som Södertälje med helt andra traditioner än Uppsala hör inte det till det vanliga att samtalet fortsätter där. Det visade sig emellertid att vi var kollegor och att hon läste konstvetenskap i Stockholm. Jag kände alla hennes lärare och handledare.

Så kan en skarv också göra skäl för sitt namn.