Missa inte Roger Andersson på Galleri Magnus Karlsson! Utställningen pågår fram till 1 juli. Det är ett romantiskt måleri, lite fin-de-siècle-känsla med blomstermåleri från Anderssons egen vildvuxna trädgård. Men det är inte vilka oskyldiga blommor som helst utan giftiga växter som spikklubba, fingerborgsblomma och tidlösa.
Målningarna är gjorda i rost på papper. Det vill säga, han skrapar först bort rost från föremål som han sedan pulvriserar och blandar till en roströd pasta. Resultatet ser ut som en gammaldags sepia. Rosten är förstås ett förgängelsemotiv och de giftiga växterna är lite grann som Edvard Munchs vampyrkvinnor.
Andersson har också gjort en skulptur av koskällor som han knutit till en klump. Hur koskällorna kommer in i bilden vet jag inte riktigt, men med min sardiska anknytning tänker jag förstås på de urgamla riter som finns på Sardinien att hälsa våren välkommen genom karnevalen. Det gör man bland annat genom att driva ut det mörka och onda representerat av män iförda masker, fårskinnsfällar och stor koskällor.
Roger Andersson, Slaves by Choice X, 2012. Rust on paper, 35×26,5 cm
Roger Andersson. Anno Domini, 2012, Iron, cowbells
Mamuthones i Mamoiada, Sardinien
Brodows blandning 
Koskällorna fick mig att tänka på kossornas ”vårsläpp” i Svalöv/Skåne.
http://www.sydsvenskan.se/webb-tv/kossornas-varslapp
Och kommentaren i klippet om mötet av ”stad och land”, får mig att tänka att mötet av ”natur med natur”, vore en minst lika bra dito?
Kanske Roger Andersson har tänkt något åt det hållet? Fingerborgsblomma med flera andra giftiga växter, är fortfarande basen för en del läkemedel, om jag förstått det rätt? Även om man sedan länge kämpar hårt, för att ersätta dem med ”syntetiska mer renodlade” varianter.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fingerborgsblomma
http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=15893
För hans ”fin-de-siècle”-touch, tycks mig inte speciellt romantisk utan snarare lite… öde…?
Att det är medicinalväxter har sin poäng. Det romantiska ser jag i just fin-de-siècle-känslan, det mörka och hotande. Romantiken i konsten är inget sockersött utan tvärtom som en vampyrfilm.
Slaves by choice – är för mig en förunderlig och mycket rak titel. (Men jag är inte så värst förtjust den i tolkningen av nuet, för negativ för mig).
Att romantiken i konsten, är en likt vampyrfilm, tycks mig mycket roligare!
Båda ”uppfattningarna” är väl dock nutids-/egenorienterad – inget annat är väl egentligen möjligt?
I den mån av – var tid åt sin sak; så omtolkar vi ständigt historien, utifrån vårt eget nu.
Tack och lov!
Ledsen för snårigheten… vet att jag borde försöka göra något åt den…