Jag läser då och då artiklarna om klass på kultursidorna, även om klasskampen aldrig riktigt har engagerat mig. Kanske för att jag är född rakt in i den intellektuella medelklassen, påpekar någon, och aldrig har förstått det där med att klasskillnader finns och väcker hat; att jag genom min klasstillhörighet är blind för skillnaderna eftersom jag tillhör den dominerande klassen. Men jag tror inte det, jag har nämligen aldrig varit särskilt intresserad av könskampen heller, och har aldrig förstått det där med att makten är uppdelad på kön. Enligt logiken om över- och underordning skulle jag i så fall tillhöra det dominerade könet, vilket inte riktigt är min erfarenhet. Inte för att jag därmed är den dominerande parten i förhållanden, snarare att jag ser makt som en gunga som tippar över åt ena eller andra håller när det råder obalans. Jag tror helt enkelt inte att det är så svartvitt, så enkelt, att man bara kan utse en fiende i form av en grupp eller ett kollektiv och tillskriva denna grupp egenskaper och åsikter som höjer sig över den enskilde individens. Lika lite som att den rike, den ekonomiskt sett starkaste, alltid är lyckligast. Fallet neråt är nog så märkbart för den som har vant sig vid att ha som för den som ingenting tar för givet.
Jag har på min korta semester roat mig med att läsa något helt annorlunda som jag inte skulle ha valt att läsa om jag inte blivit inspirerad av Rävjägarn; han har verkligen gått in för att förstå sig på forna tiders klassamhälle och förhållandet mellan herrskap och tjänstefolk. Olle Hedberg (1899-1924) var på sin tid en välkänd författare, mycket produktiv och omtyckt. Han var under många år en av Sveriges mest omtyckta författare och utkom med en bok om året mellan åren 1930 till 1974. Nu har jag läst boken Fria på narri (1933). Förutom insikten i ett samhälle som idag är så främmande att det är svårt att förstå sig på människors krumbuktande i vad seden kräver är det roligt att då och då stöta på ord som inte längre används i svenskan. Redan titeln är ett exempel: Fria på narri. Först trodde jag att narri var en plats, men när jag slog upp ordet i Svenska Akademiens ordbok på nätet förstod jag att narri har att göra med narras, alltså: fria på låtsas.
Historien är dock inte så märkvärdig. Kärleksscenerna som man i dagens litteratur har vant sig vid får man föreställa sig mellan hastiga famntag och förstulna blickar. Plötsligt har någon blivit med barn utan att man riktigt förstår hur det gick till. En sak gillade jag dock mellan allt socialt krumbuktande: strävan efter ärlighet och sanning, den moraliska dimensionen. Det tycker jag ofta saknas i nutida litteratur.
Brodows blandning 
Att förstå klasskampen; att förstå att alla lever sitt eget liv – och att det liv som en del lever, är det som andra också vill ha…
När det gäller socialt krumbuktande, så tycks det mig vara mer ”raffinerat” idag, men tror precis som du, att det är på väg bort. Det finns inte tid och plats för det längre. Bara i nya mer uppdaterade nutids-kommunikativa former kanske… 😉
Att det finns orättvisor i samhället är en sak, och det håller jag med om, men det där med klasskamp och klassfiende är en retorik hämtad från Marx, som jag tror bara leder till olycka. Märkligt nog har den poppat upp på Aftonbladets kultursida i år. Dessutom tror jag att man personligen blir olycklig om man bara ser materiellt på tillvaron och jämför sin situation med alla andra som har det så mycket bättre. Radikaler avskyr sådana tankar som att man skall acceptera sin lott; man menar att det syftar till att bevara den rådande ordningen, men på ett psykologiskt plan är det faktiskt klokare.
Uttrycket ”att acceptera sin lott” låter lite deprimerande – men kan ju innebära väldigt olika saker egentligen.
I en förlängningen tror jag, att klasskampen egentligen inte bara handlade om bättre fysiskt tillvaro i sig, utan vad den bättre livssituationen kunde innebära i ökade möjlighet till annan förkovran. En önskan, som idag kan tyckas ha glömts bort?
Kanske det att man grävt upp klasskampen, är ett uttryck för frustration över att det inte blev som avsett? Åtminstone inte så snabbt som man trodde…
Men då man inte riktigt är på det klara med vad man är frustrerad över, så går man tillbaks i tiden, för att försöka hitta svaret.
Eric Frohms ”To have or to be”, är en bok som jag skulle önska att fler läste idag och tog till sig hans tankar runt vad som egentligen är aktivitet i livet. Det skulle kanske gynna den egentliga ”klasskampen” av idag – Klasskampen 2.0? 😉
Den som väl faktiskt pågår i allra högsta grad…
Jag har också läst Eric Fromm, men det var länge sedan. Det ligger mycket i det, att kunna acceptera sin lott är vad man idag skulle säga är ”att gilla läget”. Bra för att möjliggöra förändring, bra för sinnesstämningen. Människor som lär sig gilla läget är mindre deprimerade. Klasskamp låter i mina öron mer nedslående.
Jag skojade lite dumt, genom att kalla det Klasskampen 2.0. För ”den” handlar om en naturlig fortsättning på den ursprungliga, som jag ser det.
I Sverige idag, är det diskussionerna om skolan, vården, flyktingpolitiken och det egenägda boendet, mm – som nu står i fokus. Och dagens ”arbetarklass”, är väl de som t ex ser på Idol, har överordentliga trädgårdar, 100 kanaler på TV:n, Thailandssemester. Och i mångt och mycket, är ändå lika otillfreds som den ”gamla arbetarklassen”… om inte mer…
För det ”räcker” ju inte med ett gott fysiskt liv, för att allt ska vara ”på banan”…. man måste ”anstränga” sig lite utöver detta. Det är väl den överraskningen som ”Klasskampen” tampas med, just nu? Kanske?
Ja, absolut. Nu hänger jag med. Klasskampen handlar också om allt det där som det inte blev något av. Det andliga.
De som har det svårt materiellt idag är de som är i utanförskap, dvs. de som inte har något jobb, inte kommer in i samhället eller de som är gräsligt underbetalda och därför inte kan få det att gå ihop. Om det dessutom är i kombination med andlig toftighet är det illa.
PS. To have or to be, är väl värd att läsas om. Gjorde jag häromåret, och blev lite paff över mig själv…
”Klasskampen handlar också om allt det där som det inte blev något av. Det andliga.”
Det är väl vad dom ligger framför oss? Tror jag.
Först frossar man lite i att ”svälten inte står för dörren vare dag, om man inte fajtar den ständigt”. Sen – har man kanske lite tid för sig själv och sina tankar? Facebook är väl ett utmärkt ”exempel” på detta…
”De som har det svårt materiellt idag är de som är i utanförskap, dvs. de som inte har något jobb, inte kommer in i samhället eller de som är gräsligt underbetalda och därför inte kan få det att gå ihop.”
Ja, den nya underunderklassen. De som ”arbetarklassen” stigit på, i sin väg till svindlande höjder.. 🙂 Och medmänskligheten har väl varit priset. Tyvärr.
Fast varför tror man egentligen, att man måste vara som ”förebilderna”? Det är väl betydligt intressantare, att se förbi det. Men nu talar jag nog bara i egen sak… men jag är glad för nuet. Fast lite otålig, ska villigt erkännas.
Jag har inte läst något av Olle Hedberg, men av din beskrivning att döma så borde jag kanske göra det. Det ”sociala krumbuktandet” tycker jag påminner om Prousts På spaning efter den tid som flytt, där jag just lyckats ta mig igenom första delen.
Jag skulle nog rekommendera fortsatt läsning av Proust …, men det sägs att Hedberg är rak, inte så krumbuktande som jag påstod, det var mest mitt intryck av den tidens strikta efterlevnad av vad som passar sig.