Plikt eller kall?

Jag går upp tidigt även på söndagsmorgonen och sätter mig och arbetar med mitt avhandlingsmanus. Det är absolut ingen uppoffring och jag betraktar det inte som övertid. Jag hoppar aldrig över lunchen (ibland kan jag dock nöja mig med en macka) och jag har inga problem att säga ifrån på ”arbetsplatsen”. Min arbetsvecka är oftast uppåt 60-70 arbetstimmar totalt eftersom jag är tvungen att försörja mina studier själv, men då arbetet ger mig mening och glädje är det gott så.

Nej, jag kan verkligen inte känna igen mig i den undersökning om doktorandernas villkor som presenterades i en debattartikel i SvD häromdagen och som kommenterades träffande av ledarredaktionen här (Det är synd om Sveriges doktorander…).  Trots att jag inte åtnjuter några av de förmåner som doktorander har i regel med doktorandtjänst, betald kontorsplats och fri dator tycker jag inte synd om mig själv. Jag blev antagen på den tiden när det inte var en självklarhet, utan snarare en önskedröm, att få finansiering för sina doktorandstudier. De flesta gick på studiemedel, tills det inte gick att få fler terminer, i väntan på att bli rankade högst för någon av de åtråvärda tjänsterna. Jag lyckades få två terminer betald utbildning i en övergångsperiod när det gamla systemet ersattes med det nya, den s.k. Tham-reformen. Sedan blev jag erbjuden ett jobb och tog det istället, på Artes.

Jag vill verkligen inte ha tillbaka den situationen, den var förskräcklig på många sätt, fylld av konkurrens och inställsamhet. Men den grundade sig på en idé om forskningen som ett kall som riskerar att gå förlorad i det utbildningslandskap styrt av fabrikspipan som företrädarna för Fackförbundet ST, TCO och Sveriges Förenade Studentkårer målar upp.

Vetenskapen är ett kall liksom konsten. Vetenskapen tillhör ett av de ”kulturella fält” som har tillskansat sig autonomi, för att tala med Bourdieu. Det betyder att dess värld inte regeras uppifrån och utifrån utan inifrån med egna måttstockar för bedömning av kvalitet, egna spelregler och värdeskalor. Liksom i konstens värld upplever deltagarna i vetenskapens värld sitt arbete som djupt meningsfyllt och är beredda till stora uppoffringar för att få ägna sig åt forskningen. Meningsfullheten kommer ur själva investeringen och inträdet i detta fält. Demokratisträvanden och fackliga frågor är viktiga men kan aldrig ersätta det som djupast sett driver oss: den vetenskapliga nyfikenheten och kärleken till konsten och sanningen. Om man inte har förstått det bör man hellre göra något annat.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Plikt eller kall?

  1. Petra Rhodin skriver:

    Själv hade jag doktorandtjänst, betalt och reglerat, men slutade efter licentiatuppsatsen. Livet kom liksom emellan. Att ämnet är intressant och viktigt så där i största allmänhet räcker inte. Det måste ligga djupare än så, precis som du skriver, och om lågan inte finns förslår det inte med månatlig lön, kontor och dator.
    Heja dig Anna, för att du gör det du brinner för. ”Vetenskapen är ett kall, liksom konsten.”, så sant. När artikelräknandet tar överhanden, när allt handlar om pek och att bli färdig inom stipulerad tid, då är det dags att lägga sin kraft på annat.
    Ser fram emot att läsa resultatet av din mödor!

  2. brodowinzaina skriver:

    Tack Petra,

    Du gjorde alldeles rätt som kände efter och lät livet komma emellan. Det gjorde jag också när jag avbröt mina studier i slutet av 90-talet och gick ut i arbetslivet. Det var inte bara för att det var en attraktiv tjänst som drog utan också ett tvivel över om forskarvärlden var en värld som jag ville doppa mer än min fot i. Mitt tvivel grundade sig inte så mycket i min egen förmåga och fallenhet för forskning som min förmåga att ta mig fram i den världen.
    Min avhandling kommer nog ut i början av nästa år!

  3. Evas Perspektiv skriver:

    Anna, du verkar göra ett helt beundransvärt arbete, du arbetar med din avhandling på egen hand, driver ditt arbete framåt! Det var annorlunda för mig, när jag var doktorand. Ja, jag hade doktorandtjänst, ”var med i systemet”, det gick framåt men jag fick också avstå från mycket annat, (perspektiven som också var jag men inte ansågs lika viktiga som t ex de statistiska analyserna vilka nästan var normen då). Obs! Mitt forskningsområde är utvecklingspsykologi! Mitt arbete stramades upp, det fick bli av till nästan vilket pris som helst (inom ramen för doktorandtjänsten förstås), allt annat fick vänta.

    Ja! Jag brinner fortfarande för forskning/vetenskap/kunskap även om det kanske tog längre tid för mig att inse vilka kvaliteter som behövdes för att ta mig fram i forskarvärlden. De sidorna/perspektiven som inte fick plats under den tiden jobbar jag med än idag. Om det är vetenskap? Det får framtiden avgöra. Kunskap är det i alla fall. Ja, jag är också nyfiken och söker efter den kunskap/vetenskap som framför allt tillåter mig att vara sann mot mig själv.

    • brodowinzaina skriver:

      Tack Eva!

      Jag förstår din strävan efter att införliva ett personligt perspektiv, att integrera dig själv i själva processen att nå ny kunskap. Jag tror i alla fall att det är det du vill formulera.

      Tyvärr så krockar detta ofta med realiteten och de krav som ställs på doktorander att bli klara i tid. Man hinner liksom inte med mognadsprocessen, eller om man jämför med fruktindustrin: doktorander blir framavlade för att se röda och goda ut men tappar i smak. Som något slags växthusodlade tomater. Heja oss mogna kvinnor med äkta smak!

  4. L skriver:

    Det kunde varit värre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s