Andreas Åberg, Den vältempererade kritiken, 2009

Var kultursidorna bättre förr? Var recensionsmaterialet tjockare, längre, mer kvalificerat? I boken Den vältempererade kritiken av Andreas Åberg (10-tal Bok, 2009) ges inga konkreta belägg genom en vetenskapligt syftande undersökning, men att det skulle vara så tas ändå som utgångspunkt för en kritik av kritiken. Det är en förfallsanalys som Åberg har skrivit. Som historieskrivning över kultursidornas utveckling och förändring de senaste åren fungerar kapitlet ”Kris och utveckling” bra, men analysen vacklar eftersom dragna slutsatser vilar på för lös grund och författaren ofta talar i egen sak.

Emmanuel Levinas

Åberg skriver utförligt och väl om det etiska perspektivet som han anser borde genomsyra all estetisk reflektion. Här hänvisar han främst till filosofen Emmanuel Lévinas men även fototeoretikern Roland Barthes lyfts fram. Kritiken utgår från mötet med det ”estetiska subjektet” (vilket kan vara såväl ett konstverk, en litterär text, ett musikstycke som en teveserie eller ett barnprogram). Detta möte bygger på det konkreta, det individuella och kritikernas egna levda erfarenhet.

Tyvärr lider Åbergs framställning brist på konkretion och exemplifiering. Det etiska perspektivet landar mest i ett vackert tal. Jag saknar också ett mer utförligt resonemang kring frågeställningen om allting fungerar lika bra som estetiskt subjekt. Vad krävs egentligen för att få den ”etiska stämnyckeln” i svängning? Går det bra med vad som helst (ett brett och inkluderande kulturbegrepp) eller krävs det mästerverk?

Dessutom blir jag lite trött på det eviga klagandet på kritiken. Debattämnet ”kritiken av kritiken” blossar då och då upp på kultursidor och i debattforum. Det hör liksom till att kritiker skall idka något slags masochistisk självkritik medelst piskning på ryggen för att rättfärdiga sin position. Jag kan också tycka att det är viktigt, men går hellre i direkt klinch med kritikernas texter än uttalar mig generellt om vad som är bra eller dålig kritik.

Glöd falnar som bekant och blir grå. Min egen erfarenhet av kulturdebatter, bland annat dem som ägt rum här på min egen blogg, är att det som i stunden kan upplevas som en strid på liv och död i efterhand kan låta som ett helt vanligt samtal med på sin höjd lite olika åsikter. Det kan vara svårt att förstå hur de starka känslorna som var drivkraften för debatten kom in i bilden. Förmodligen är det också så utanförstående ser på oss som debatterar.

Ibland ger kulturdebatter upphov till kursändringar i opinionsbildningen, ibland avstannar debatten utan att mycket egentligen har blivit sagt. I kapitlet ”Ordkriget som dödar diskussionen” refererar Åberg till några kulturdebatter på senare år och gör tyvärr det misstaget att också recensera debattörernas insatser utifrån det etiska perspektiv som han tidigare har lyft fram som förebildligt för kritiken.

För att ta ett exempel. I Expressen 2008 initierade Johan Lundberg en debatt kring kulturkonservatism. I referatet av denna debatt lyser Åbergs eget positionstagande igenom i värderingen av hur bra debatten varit, och den debattör som initierade debatten och förde fram det mest avvikande perspektivet ges bottenbetyg, inte på grund av eventuella svagheter i argument och ståndpunkter utan i hur debatten fördes.

Det här är ett vanligt grepp som ofta förekommer i kulturdebatter, att meningsmotståndares röster karikeras som t ex att de skulle vara hållna i ett ”gällt tonläge” eller att någon med avvikande åsikter tillskrivs känslolägen som ”hysterisk”.

En i det stora taget läsvärd och välskriven bok, men inte utan att den väcker mina kritiska invändningar, alltså.

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Litteratur och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Andreas Åberg, Den vältempererade kritiken, 2009

  1. sessewetzel skriver:

    Som jag ser det, utan att ha läst boken – bara utifrån det du skriver – så delger Andreas Åberg bara sina egna tankar idag; det är nog både en personlig ”idag”-agenda och lite legat-tänk.
    Jag vet inte mycket om konst-kritik, mer än att jag tänker att den alltid måste ses i sitt ”eget nu”, precis som konsten. Vad nu konsten än är…

    Jag tror inte att glöden falnar och blir grå. Jag tror att tiden ständigt förändras och blir lite grå ibland, för alla. Om Åberg skriver om ”före den senaste” förändringen, så är han säkert lite rätt på det i mitt tycke. Att tiden egentligen är lång och nutiden väldigt kort… även om han klagar på båda delar. Gör jag med 🙂

    PS. Om han ”tar tillbaks” gamla klagomål – tycker jag låter som ett bra ”grepp”. För åter, behöver ju inte betyda tillbaks.
    Och om han sådär till sist, unnar sig lyxen av egna ”åsikter”, så är det säkert genomtänkt det med. Av en eller annan anledning. Värt att fundera på. Alltid ger det nog något…?

  2. brodowinzaina skriver:

    Med ”att glöden falnar och blir grå” menar jag precis det jag säger: känslorna finns där i stunden, men det kan vara svårt att se i efterhand. Vad som kommer ut av det som brunnit och falnat är olika. Det kan växa något nytt, men det kan också dö bort.

  3. Evas Perspektiv skriver:

    Kulturdebatter tycker jag är viktiga, problemet uppstår när personer börjar framhäva, positionera sig själva istället för att föra en vettig diskussion kring ämnet. Det sker (ja, det håller på) en viktigt förskjutning av perspektiven från att vi var vana vid att se (konstverk, litterärt verk, etc) från ett enda perspektiv som var det rätta (trodde vi), ”Var kultursidorna bättre förr? Var recensionsmaterialet tjockare, längre, mer kvalificerat?” till att det faktiskt finns många olika perspektiv. Det svåraste är inte att kunna se dem men att acceptera att de faktiskt finns och att de dessutom kompletterar varandra. Perspektiven skiftar (mycket och snabbt) idag och det är väldigt lätt att göra avsteg och tappa siktet. Det är också lätt att blanda in sig själv för trots allt är det personliga (subjektiva) alltid närmast till hands. Det är alltså viktigt att hela tiden hålla reda på vad som är vad och vad det är man diskuterar. Och visst är det inte trevligt när folk går i personangrepp när de i själva verket bara tappat perspektivet men tror att de själva har kommit bort.

  4. brodowinzaina skriver:

    Det ligger mycket i det, och om jag skall vara rättvis mot Åberg så för han fram något snarlikt. I ett kapitel skriver han om att positionerna gärna låser sig, t ex i debatten om högt och lågt. Där intar gärna personer förutsägbara hållningar och upprepar samma argument. Det handlar gärna om att försöka vinna debatten istället för att driva fram ett samtal, en dialog.

    Men å andra sidan tror jag att det är oundvikligt. Jag har aldrig varit med om en kulturdebatt som inte samtidigt strävar efter att renodla och klargöra argumenten, med en viss hetta. När det lägger sig sker positionsförskjutningar automatiskt beroende på vem/vilka som har de starkaste argumenten. De som bara har ihåliga argument att komma med kan inte vinna en diskussion trots högljudda försök.

  5. Evas Perspektiv skriver:

    Ja, starkt argument underbyggt med gedigen kunskap borde räcka långt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s