Min dagliga kamp mot konsumismen innebär bland annat att inte köpa en ny telefon bara för att marknaden har producerat en ny version. Jag köper en ny telefon när min gamla har tagit slut. Min telefon har inga finesser som kan bli föråldrade: ingen skärm, ingen uppkoppling, inga appar; det är en enkel prattelefon som tar slut när jag inte längre kan prata i den, vilket jag ändå gör rätt sällan.
Visst har jag då och då tänkt att jag borde ha en sådan där telefon med GPS eftersom jag har så dåligt lokalsinne och så lätt springer fel, men hittills har jag klarat mig genom att helt enkel förbereda mig bättre: titta på kartan, memorera gatunamn, vägkorsningar och referenspunkter; då vänder jag inte på kartan i huvudet och går åt fel håll.
Min man bryr sig inte alls om att memorera någon karta, han frågar istället folk på gatan, så gör man nämligen i Italien. Genom honom har jag blivit lite mer italiensk. Nu pratar jag med folk på uteserveringar istället som hjälpsamt tar fram sina smarta telefoner och visar mig vägen, jag har till och med rullat ned sidorutan vid ett trafikljus och knackat uppfordrande på grannens bil, som förvånad rullade ned sin sidoruta och undrade vad som stod på.
Brodows blandning 
Tingen tynger. Det var nyttigt att flytta i december. Från stort på landet till mindre inne i Malmö. Alla dessa ting vi trodde oss behöva. köpa nya madrasser då vi inte fann de andra då vi fick gäster på landet. Jäss, när vi flyttade fann vi dem litet här och där. Böcker jag inte kom ihåg jag ägde, ett par extra förstärkare, telefoner jag köpt men glömt. Det var ingen måtta. Försäljning startades. Betalade flyttfirman. Vänner fick komma och hämta den där bra-och-ha-diskbänken. Etc. Väl hopkrympta trängde vi ihop oss bland flyttkartongerna i stan. Nu har vi rensat. Gjort oss av med mer. Ting tynger. Konsumism förslavar och lurar oss tro på chimär frihet. Till vaddå? Ny madrass? Ny telefon? När jag inte ens får ta med hunden in på de olika köpcentra och gallerior, som förut var torg för alla. Vaddå frihet. Stålar?? Hur var det gamle Heidenstam skaldade i sina unga dagar…. det där om medborgarrätt.
Nej, jag bekämpar konsumismen starkt, använder mina skitdyra rara böcker signerade av Duchamp eller Michaux som jag fått eller skaffat för en spottstyver för jättelängesen. Lägger dem på bordet och läser i dem, markerar, Använder. Så förvandlas konsumismens samlarvansinne till min egen frihet. Konsten vi äger tittas på var dag. Designade möbler och hushållsting etc används varje dag. Häromdagen gick en dyr vas sönder. Skit samma. Mitt skrivbord är designat av Kjaer, dessutom en prototyp i ett ex. Här brer mina ting ut sig. Ting för att guida mig genom den galax jag vill välja om och om igen var dag.
Att avstå konsumism är för mig att undgå en frestelse, men då jag inser att priset för att ge efter är stort sätter jag in allt krut på motelden. Då och då faller man dock: som att stå i kassan på ICA hungrig som fan och glana på chokladkakorna. Jag köper två som jag trycker i mig innan jag kommer hem, för jag skäms. Får ont i magen.
Beslutar mig läsa en uppbygglig text om riktig frihet.
Bra sagt, tingen tynger. Jag har lagt märke till detsamma i samband med flytt. Det är sällan man saknar något efter en rensning. Min strategi framöver får vara att endast köpa varor med kvalitet och köpa sällan, för jag har inte råd med att ersätta grejer som går sönder. Second hand är en räddning.
Det är märkbart hur lite medvetna vi är om kvalitet. Vi vet inte längre vad bra kvalitet är för vi ser det så sällan, vana som vi är vid att produkter har en inbyggd livslängd.
Apropå konsumism och frihet, har du läst Pier Paolo Pasolini?