Min dagliga kamp mot konsumismen innebär bland annat att vara djupt skeptisk mot alla som säger att du måste vara på Twitter och andra sociala media, annars finns du inte. Det gäller allt från marknadsföringsexperter till journalister och mediamänniskor, vilka alla påstår att din nätaktivitet och ditt pladdrande med andra människor är förutsättningen för din existens. Jag tror dem inte.
Förutsättningen för skapande är och har alltid varit, självvald ensamhet och förmågan att vara rädd om sin koncentration. Var hittar du den någonstans på Twitter?
Eftersom jag trivs med min ensamhet och har lärt mig att hantera mitt utanförskap motstår jag suget att vilja vara där och vara delaktig i diskussionerna. Det går så bra ändå att surfa in någon gång ibland på utvalda personers konton och skanna av vad de har pratat om under veckan. Det räcker för att ha koll.
Jag blir uppriktigt ledsen när jag tänker på den förlust som vår tids sällskapsjuka kommer att föra med sig gällande kvaliteten i de skapande människornas produkter: bra böcker som aldrig blev skrivna, djuplodande artiklar som aldrig hanns med, tankar som aldrig fann ro att födas eftersom de kräver ensamhet och koncentration för att bli till.
Påståendet att din nättillvaro och sociala aktivitet är förutsättningen för din existens, bygger på analyser som utgår från hur bland annat framgångsrika konstnärer, författare och journalister har fått genomslag. Det är analyser som används för att kalkylera fram vinsten i förhållande till insatsen. Det sociala erkännandet är mycket riktigt nödvändigt för karriären, men inte för själva skapandet. Det går nämligen inte att kalkylera.
Brodows blandning 
Så sant, så sant och någonting som jag själv borde bli mycket bättre på!
I min värld är skapande och marknadsföring olika saker. Men så är det kanske inte längre?
I min värld också, men marknadsföringstänket har börjat ta över även på konstens, litteraturens, forskningens och journalistikens område. Man kan aldrig börja där, i vinsten och nyttan, även om konstnärligt skapande inte utesluter både vinst och nytta.
Jag tänker i sammanhanget på Lars Vilks bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” där Vilks tycks mena att själva konstverket är mer eller mindre oviktigt, konstnären bör i stället ägna all energi åt kontaktskapande och marknadsföring. Boken är skriven med rätt mycket ironi, men tanken verkar ligga rätt i tiden.
Jag har också gjort den jämförelsen. Vilks har rätt i mycket av det han skriver, hans analys av konstvärlden är det inget fel på, men samtidigt blir det så fel om det är där man skall börja. Det förstör snarare förutsättningarna för konstskapande än främjar desamma.
Känner igen mig i din inställning Anna; jag tror enormt på den ensamma koncentrationen, fördjupningen. Men samtidigt tror jag på korsbefruktning; att saker får mötas, vridas ett par varv i ens huvud; att få in otippad information eller andras tankar. DET kan vara kreativt också. Och det är bland annat intressanta med blogg-vänskaperna. Folk skriver ofta på ett ärligare sätt där, än i Tidningen.
Men vid den tiden då konsthögskolorna började göra stort nummer av marknadsföring – gick någonting förlorat. Fast aldrig helt – förstås. Men säkert är att konsten blivit mer dagsdebatterande, kort och flugig. Mer lik antropologiska undersökningar. Kanske är det därför jag mest håller mig till måleriet. Out of love.
ja, jag vet att vi har samma inställning. Vi gillar ju båda skarpt att fjällvandra också. Bilden ovan var en längtansfull suck till stranden av Viriaure i Padjelanta där jag var för ett par år sedan. Önskar jag vore där.
För mig handlar det också om att jag faktiskt lider av en lätt koncentrationsstörning. Eller rättare sagt, jag kan både koncentrera mig till max och stundom vara helt okoncentrerad och splittrad. Det är av ren självbevarelsedrift jag skippar sådant som skulle dränka mig i information och rikta hela min uppmärksamhet på andra. Men bloggemenskapen gillar jag, den innebär fördjupning och lagom mycket stimulans.
Stranden ovan är väldigt lik den där jag stod igår kväll. Fjällvandra, man får se. Just nu är jag glad att jag kommit ut på den gungande myren, i dofternas universum. Att solen är hög idag.
Och ingen går fri från koncentrationsstörningar. Jag minns att jag sa till mina vänner att jag inte ville ha internet hemma (4 år sen) för det skulle vara som att ta djävulen i båten. Och det är det ju.
Läser med intresse om din dagliga kamp mot konsumismen. Jag känner igen mig mycket. Även om jag inte precis tillhör de skapande människornas skara så är det nog så att jag ibland märker att jag har svårt att uppnå den där odelade närvaron i det jag gör – tänkande, läsning, bloggskrivande – utan blir distraherad av allt det där som pockar på uppmärksamhet och som är så lättillgängligt, det där som man ”måste” kolla, den allt större del av vår tillvaro som är medialiserad. Men å andra sidan: bloggandet, t ex, har gett mig så mycket av nya impulser och insikter och intressanta möten som jag aldrig hade fått i min isolerade kammare. Så, jag stannar kvar och försöker hålla balansen…
Hej Lennart,
Ja, vi känner nog allihop av detta, utvecklingen går mot ett allt mer uppkopplat liv. Jag minns knappt hur det var förr. Vad gjorde jag mer av då? Jag minns att jag talade mer i telefon och jag träffade definitivt folk oftare irl.
Det där med att ”måste kolla” känner jag igen, det är en impuls som man bör försöka avstyra för den gör att man tappar koncentrationen och blir uppmärksam på annat.