Min dagliga kamp mot konsumismen, 8. Vad handlar den om?

De senaste exemplen i serien Min dagliga kamp mot konsumismen vill ringa in ett fenomen som vi alla känner till och har lagt märke till eftersom vi brottas med det dagligdags, men vi är inte alltid så medvetna om vad detta så småningom kommer att leda till. Vi går så att säga mer eller mindre frivilligt i fällan.

Min dagliga kamp mot konsumismen handlar om att värna min frihet och min integritet, och om att försvara mina möjligheter att äga min tid och mitt liv inom de områden som jag har valt att verka inom: konsten, vetenskapen och journalistiken.

Genom att bli medveten om strategier och budskap inom de redan genomkommersialiserade områdena i samhället, kan vi bli mer uppmärksamma på när samma mekanismer skaffar sig inflytande även över de relativt autonoma områden som jag och många av er som läser den här bloggen verkar inom.

Denna kamp ligger ovanför uppdelningen i vänster och höger, kulturkonservatism och -radikalism – även om jag mycket väl skulle kunna benämna denna kamp  en kulturkamp. Oavsett vilken analys och lösning på problemen vi har tror jag att vi är överens i sak.

I en annan mening innebär min kamp att kämpa för mina möjligheter att verka inom dessa områden utan att ge avkall på min professionalitet och de värden som jag förknippar med den. Det innebär t ex att ställa krav på att få betalt för utfört arbete. Jag är jättetrött på att förväntas arbeta gratis (eller till mycket låga arvoden) och jag tycker helt enkelt att tidningsredaktioner och konsthallar, på samma sätt som de budgeterar för tryck, grafisk design, översättning, marknadsföring etc. kan budgetera för kostnaden för skribenter, om de vill ha kvalificerade texter till sina kultursidor respektive konstkataloger. Kvalitet kostar, är mitt huvudbudskap.

Tyvärr har utvecklingen gått mot det hållet att ”gratis” har blivit ett säljargument. Att få någonting ”gratis”, gärna i stora mängder, tycks vara mer värt än att få en vara med kvalitet som man är beredd att betala för. Jag tror att vi måste uppvärdera lönearbetet på kulturens område, oavsett om vi är anställda eller frilans. Vi måste skapa utrymme för en kvalificerad kulturjournalistik som värnar det kulturella fältets autonomi.

Samtidigt som ”gratis” har blivit ett säljargument inom de kommersiella delarna av samhället, naturligtvis inte utan att vi betalar med någonting annat istället, vår tid, vår uppmärksamhet, har ”gratis” kommit att bli ett argument bland uppdragsgivare på kulturens område, ett slags garanti för att vi inte gör det här för pengars skull utan för våra höga ideals skull – antingen det handlar om kulturens tillgänglighet för alla (socialistiska ideal) eller när den fina tidningen argumenterar för att de istället upplåter en plattform, en möjlighet för skribenten att bygga sitt eget varumärke. Växlingskursen är densamma.

Det är det här min kamp mot konsumismen i grund och botten handlar om.

Fler bloggare om samma ämne, Johan Lundberg granskar LitteraturMagazinets litteraturkritik här.

Se även min granskning av LitteraturMagazinets ägareförhållanden och marknadsföringsstrategier här.

Tobias Harding tipsar om en till synes mycket intressant antologi som berör ämnet kulturpolitik, arbete och identitet och som han har medverkat i.