Jag vill tipsa om Donald Broadys blogg, alias Grinige gubben, som på bloggen Bruksvärdets vänner samlar likasinnade som sluter upp i kampen. Idag kommenterar han träffande bruksvärdets fiender bland politikerna. Men en liten varning bör utfärdas:
Närkontakt med Griniga gubben bör undvikas, han är en plåga för sin närmaste omgivning. I denna blogg ger han sina kverulantiska böjelser fritt utlopp i förvissningen om att blott några få likasinnade hittar hit.
Om jag fortsätter i samma stil som hittills får jag säkert en lika liten läsekrets som Grinige gubben, få har känt sig manade att sluta upp. Men ni är väl upptagna förstås med att pyssla med era mobiltelefoner.
Förresten, en liten notis blir det av den här storyn i nästa nummer av Axess. Där samlar jag mina slutsatser.
Brodows blandning 
Skriv !!! Mycket intrssant 🙂
Bra, jag trodde ett tag att ni inte ville höra mer om eländet. Nu när jag ser det över allt går det inte en dag förrän jag snubblar över något. Men det skall bli lite konst här också, jag lovar.
Anna, jag har gjort misstaget att läsa och instämma – tyst och för mig själv. Men jag tror du förstått, min hållning till detta är väldigt lik din. Jag pysslar ju inte med maskiner och reklamslingor. Däremot lärde jag mig en ny metod idag. När den objudne gästen kommer i luren, maskerad men uppenbarligen i avsikt att sälja något ska du svara: ”Ursäkta, men från vilket personnummer ringer ni?” Behövs förklaring är den lika enkel: ”För att tala med någon måste jag veta vem det är”. Jag vet inte, men metoden tål att prövas. Annars finns ju den urgamla metoden, att man bara svarar på nummer som man känner igen i nummerpresentatören (ja, en så uråldrig apparat har jag till min fasta telefon – ännu inte frestats att skaffa en mobil). Fortsätt kampen, den är viktigare än det mesta,och tack för god läsning.
Käre Thomas,
Det var en bra metod, ja, när de avkrävs att säga vad de heter brukar de darra lätt på rösten, det vill de inte. Men den senare, urgamla metoden, kan jag tyvärr inte tillämpa: jag saknar nummerpresentatör. Har dock knapptelefon.
Jo, jag har läst ”Grinige gubben” innan. Tack för påminnelsen!
För i info-floden, så hade jag ju tappat bort honom… Och jag är ändå en som gallrar mycket hårt.
Men det är klart – jag kan bara ”gallra” medvetet bland allt det som flödar in via nätet. I mina egna mina tankar om vad allt som är intressant – ja, där är gallringsproceduren av en helt annan art…
Men trots den hårda gallringen på alla sätt, så känns det fortfarande överbelastad i mitt huvud. Och om jag nu gallrar hårt – hur är livet då egentligen för alla de som bara gallrar tidsmodernt…?
Jag läser dina poster, och jag förstår vad du menar. Skriver jag en post med rubriken Våren, så läser många. Skriver jag om – i mitt tycke – lika viktiga samhälleliga saker, så läser få.
Så det handlar nog om något helt annat än att bara kunna ”nå ut” via nätet – för det är ju inte en ”vara” som säljs egentligen. (Eller är bloggar kanske en ”vara” – typ ”Jag-tycker-likadant”: En ”må-bra”-variant på alla de olika sätt, som har förekommit genom tiderna i olika skepnader?)
Så att få många att läsa det man vill säga – handlar nog dock mest om ”marknadsföring” idag. Just nu. Men tror att ”alla” kommer att tröttna rätt snart på nät-mångfalden, då tjusningen är förbi – och att insikten om att alla sorters reella värden ”står där de står”, och är de som bli kvar. Med gängse påspädning av nya erfarenheter. Ungefär…
Din pedang med artikel i Axess, är väl vad som gör en skillnad mot att du ”bara” bloggar. Än så länge, så är väl det etablerade tryckta ordet och acceptans av ”inlägg” där, det som är skillnaden mot ”jag tycker” på nätet. Även om tidningsutbudet idag är enormt, jämfört med för bara några decennier sedan, så är nog de egentliga ”tidnings-kategorierna” rätt oförändrade.
PS så där i största allmänhet:
Inte tror jag att människan är sig så olik genom tiderna. Hur man är försöker klä in känslor i ord, och kanske framför allt ”tvärtom”!
Tack Cecilia,
min lilla stund av tvivel rörde mest vad det är jag har blivit så engagerad i på sistone, när jag egentligen borde ägna all min tid åt mitt eget arbete: bli klar med min avhandling, skriva artiklar, sköta företaget med mera, med mera. Den vackraste veckan vi har haft den här sommaren då alla andra ligger på badstranden har jag drivit igång en kampanj och gått ut i strid.
Dock får jag ta tillbaka min misströstande undran vad alla andra gör, besöksstatistiken till min blogg har inte varit bättre på länge. Det här är ett ämne som intresserar många, för vi sitter i skiten allihop!
I att leva livet med avhandling etc – så ingår väl det allra viktigaste:
Att leva sitt eget liv, och det man vill säga. Oavsett vad man egentligen ”borde göra just nu”. Oavsett väder… 😉
Förlåt kommentaren och smiley’n – när jag läste om, så insåg jag att det lätt kunde missuppfattas.
Menade mest tack! I första hand – tack för ditt engagemang – och sen även tack för svaret, förstås.
Det är ingen fara Cecilia, jag förstod vad du menade!
Skönt att höra att det inte är bara jag som är sur
Hej Anna!
Nej, jag är upptagen med att läsa John Keats och Elizabeth Bishop.
”I caught a tremendous fish
and held him beside the boat…”
Jag äger faktiskt en mobiltelefon, men jag ringer aldrig från den och jag har inte lämnat ut numret till någon.
Det låter som en motståndskamp, så god som någon!