Min dagliga kamp mot konsumismen innebär bland annat att ifrågasätta den varumärkeskänsliga konsensus som råder inom konstvärlden: dessa ängsliga sidoblickar på vad kollegorna skriver om och vad de tycker är relevant. Den underliggande frågan är naturligtvis: vad är kvalitet? Vad är bra i detta enorma utbud av utställningar som sköljer över oss? Vad bör vi satsa på att lyfta fram?
Jag tror att tendensen bland konstkritiker att följa trender och satsa på säkra varumärken som marknaden känner till (för att tala ekonomispråk, och nu talar jag förstås också om en generell tendens), är dels en konsekvens av att de ekonomiska villkoren för konstkritiken har försämrats rejält de senaste decennierna, dels att utrymmet för konstkritik i tidningarna inte på något vis står i proportion till den ständigt ökande produktionen av konstnärer och konstutställningar.
Med den situationen som vi har idag är det ingen framtid att verka som konstkritiker, det är en position som endast tjänar till att ta ett steg vidare i karriären. Då är det lätt att börja tänka på vad som lönar sig för den egna karriären, man börjar göra strategiska val och markerar genom valet av utställningar och konstnärer man skriver om, att man vet vad som gäller. De immateriella värden som ligger i starka varumärken blir en bytesvara, kritiker bygger på så sätt sina egna varumärken genom att ta del av andras framgångar. Konstkritiken blir en instans som bekräftar den givna ordningen, istället för att vara en självständig röst som uppmärksammar det verkligt udda i samtiden, det som sticker ut från mainstream eller på annat sätt har integritet nog att gå sin egen väg.
Jag är för övrigt av den åsikten att kvalitet finns i mötet mellan verket och betraktaren, inte i sociala rangordningar eller försäljningsframgångar.
Ps. Det ena utesluter förstås inte det andra.
Brodows blandning 
Tack, så bra!
Kvalitet och kvalitet. Auktionsföretagen vill ju upprätthålla ett kvalitetsbegrepp som mäts med pengar: om ett verk säljs dyrt har det stått sig. Och jag tänker att i första hand spelar här inte stålarna någon roll, de samlare som säljer eller köper via auktion bryr sig nog inte så mycket om ifall de tjänar något på försäljningen, det som räknas är det kulturella kapitalet, alltså att ha valt kvalitet, och det mäts med slutpriset. Det är en kvalitet som jag tycker vi skall motarbeta och underminera, ifrågasätta; ofta sammanfaller den med den konsensus du nämnde. Därför finns konsensus: någon skaffar sig god smak och social cred medan någon tjänar pengar. En annan kvalitet är ju den som upprätthåller sociala rangordningar. Idag ack så aktuell genom en medelklass som vet hur man äter bäst och rätt (espressoapparater, surdegsbröd) hur man bor bäst (Sofo helst) och vad man ska tycka. Några har förväxlat detta nyborgerliga fenomen med vänster. Jag säger bara: ack, Bengt Ohlson vad du misstar dig. Dina vänner har lurat dig.
Nej, mina vänner, sök själva, kvalitet är splittrat. Jag vet massor av konst som icke passar in, men är minst lika bra. Samma med musik. Jag bara frågar: det finns konst som är ett slags kulturfenomen i dagens kommers det finns dito musik, jag hoppas man tänker likadant om musik också som om konst, och söker aktivt upp sådant som icke är antaget. Vad gäller konstkritiken som journalistisk form: det är bara att gneta på, skriva uppriktigt, våga drämma till då penningen talar och sätter sina stämplar på konsten.
Tack Thomas, jag skall fundera på ditt svar.
Det märkliga, tycker jag, är att högern och vänstern verkar vara så överens i detta, man vurmar för lite olika konstnärer bara.
Hej igen, Thomas,
Jag har ett par synpunkter på ditt inlägg. Konstnärernas verksamhet är en sak och auktionsfirmornas en annan. Båda två har naturligtvis intresse av att tjäna pengar, även om konstnären inte har det som primärt syfte (om det är en seriöst verksam konstnär). Auktionsfirmorna handlar med kulturellt kapital och omsätter det i ekonomiskt kapital. Det gör också de samlare som köper konstnärernas verk. Det är en inväxling i en annan kapitalsort som väl knappast kan missgynna konsten? Tvärtom, skulle jag vilja säga, det är snarare en win win-situation. Jag kan inte se att det skulle vara motiverat att konstkritiker börjar skriva ner en konstnär som säljer på auktionshusen. Kvaliteten blir ju inte sämre för det. Däremot om konstnärer börjar upprepa vinnande koncept, göra tavlor på löpande band för att casha in (det är nog ganska ovanlig, men jag leker med hypotesen), så är det en annan sak. Men det brukar ju vi konstkritiker vara uppmärksamma på.
Den andra saken, livstilskonsumismen som du är inne på med surdegsbröd, expressomaskiner etc, den är nog vanlig både hos vänstern och alliansen-väljare, miljöpartister med för den delen. Jag skulle vilja säga att den är ett typiskt medelklassfenomen, ängslig medelklass som är osäker på sig sjjälv. Den har inte med vänster och höger i politiken att göra.