Lena Andersson är, som så ofta, lysande i dagens kolumn i DN. Artikeln handlar om helighet som princip och som en tyst överenskommelse att inte ifrågasätta det som inte får ifrågasättas. http://www.dn.se/ledare/kolumner/heligheten-ar-problemet
Helighet uppmanar ju var och en till tystnad och underkastelse. De fiktiva alstren om profeten M fyller en samhällskritisk uppgift redan genom att utmana tanken att somligt ska vara undandraget prövning och belysning.
Andersson jämför även med en situation som jag tror att hon beskriver utifrån egen erfarenhet: medberoende. Barn som växer upp i en känslomässigt dysfunktionell familj eller i ett alkoholisthem utvecklar en stor känslighet – långa känselspröt – parat med ett medberoende till den eller de föräldrar som beter sig dysfunktionellt. Allt hålls på plats och kontrolleras genom en diffus känsla av skuld konverterat till ansvar.
Subliminala hot om aggressivitet vid kritik får den medberoende att fortsätta beskydda även när konfrontation vore på sin plats. Konfrontation går inte i obalanserade relationer. Varje försök slutar med att beskyddaren tvingas retirera, skrämd av reaktionen och det instabila, känslan att något håller på att gå sönder. Så undviks polemik och meningsutbyten.
Jag har läst hennes artikel i senaste numret av 10-tal med temat ansvar. Hon för ett lika genomtänkt och förmodligen genomlevt resonemang där som i dagens kolumn.
Brodows blandning 
Problemet är inte att det finns människor som håller någonting för heligt, utan att det finns de som inte gör det. Om inte förr så inser man det när någon ger sig på de man älskar allra mest.
Ja, men det ursäktar väl inte våld? Jag anser att människan, livet och individen är heligare än religion och gamla profeter.
Men då är det väl våldet som är problemet och inte heligheten?
Heligheten är ett problem om det överordnas mänskligt liv. Om det finns en abstrakt princip eller gud som är viktigare är några människoliv som står i vägen för rörelsen, sanningen, kampen eller vad det kan vara.
Det verkar som den extrema minoritetsklicken bland muslimerna väntar på den tändande provokativa gnistan och tar tacksamt emot den i form av ”våra” provokationer som lätt ger våldsamma konvulsioner i de lättpåverkade folkskikten. Alltså en offensiv strategi. Jag är inte helt säker på att heligheten i sig är primär.
Fö skulle jag för min del aldrig intressera mig för att driva med eller ”skända” ett religionssystem som jag vet så otroligt lite om.
En dialogisk hållning drar till sig den förnuftiga majoriteten. Hånfulla konfrontationer gläder bara extremisterna.
Det är ett faktum att vi lever tillsammans sida vid sida och vi kommer obevekligt att fusioneras i tidens smältdegel. Frågan är hur och om det skall behöva kosta i onödan.
Det var klokt sagt tycker jag, jag är enig med dig på samtliga punkter, men den reservationen att jag tycker att såväl Vilks rondellhund som diverse karikatyrer av Mohammed, t.ex. den senaste på omslaget till det franska satirmagasinet Charlie Hebdo med en judisk rabbin som kör Mohammed i rullstol, är både humoriska och rätt oförargliga. Kan inte heligheten tåla att skämtas med, kritiseras och ifrågasättas är det en ganska obehaglig form av helighet. Heligheten måste också klara av att skymfas. Det här har vi redan klarat av i den kristna världen, jag anser att Islam har lite kvar att göra där.
Men du svarar ju som en automat!
Hur skulle ett mer mänskligt svar se ut, enligt dig?
Både du och jag och 99% av alla människor, oavsett livsåskådning och nationalitet, håller någonting för heligt. Problemet är inte heligheten, problemet är våldet. Svårare än så är det inte. Och mera mänskligt kan det heller inte bli.
Ja, Petter, det låter fint. Men våldet har en orsak. Och på samma sätt som våldet börjar någonstans slutar det också någonstans, det gör det alltid.
Ja, den här länken är ju värd att läsa om man inte orkar grotta ner sig i en massa avvägningar hit och dit: http://www.dn.se/sport/fotboll/croneman-hur-kan-nagot-vara-viktigare-an-cricketspelande-flickor
Det behövs egentligen inte sägas mer.
Eftersom du hänvisar till sportjournalisten Croneman får väl jag hänvisa till etikprofessorn Heberlein:
”Jag delar hans (Cronemans) upprördhet över att flickors liv begränsas, men häpnar över slutsatsen att alla religioner borde förbjudas. Att något – ett fenomen, ett födoämne, en känsla – missbrukas av några är inte skäl nog för att vråla förbud. Med den logiken borde sådana farligheter som kärlek, socker och bilkörning omedelbart totalförbjudas.”
Nej, det behöver egentligen inte sägas mer.
Petter, om jag sätter punkt med Croneman betyder det inte mer än att jag sätter punkt för mitt engagemang i den här tråden. Jag tänker inte säga emot dig, men jag har heller aldrig uppfattat att diskussionen och meningsmotsättningarna i debatten (som förs i det offentliga samtalet, inte mellan oss här och nu) har handlat om att någon anser att religion bör förbjudas. Naturligtvis förespråkar jag religionsfrihet. Att Heberlein tolkar Croneman på annat sätt är inget du kan sticka åt mig.
Petter, jag tog bort din kommentar. Jag tror inte att jag behöver förklara det.
Helt okej. Det är din blogg.