Stolthet och fördom Nationalmuseum, T o m 20 januari 2013
Hur många känner till att damen med slöjan i Alexander Roslins porträtt med samma namn, inte bara var konstnären Roslins hustru, utan också en framstående porträttmålare, medlem i den franska konstakademien? Jag visste det ärligt talat inte, och jag har ändå tagit ganska många poäng i konstvetenskap.
Faktum är att det inte spelar så stor roll hur många poäng i konstvetenskap du har tagit, om det är en konsthistorieskrivning som döljer viktiga förhållanden i konstlivet. Utställningen ”Stolthet och fördom – kvinna och konstnär i Frankrike och Sverige 1750–1860” vill komma till rätta med den saken.
Det är en jättespännande utställning, om uttrycket tillåts, inte alls något uppkok på museets samlingar med genuskorrekta pekpinnar. Tvärtom består den av ett stort antal föremål – både inlån och verk ur samlingarna – som aldrig har visats för svensk publik. Dessutom får vi veta att kvinnor inte alls var så obetydliga i konstlivet förr i tiden som 1900-talets handböcker i konsthistoria låtit påskina. Det var nämligen med modernismen som utskrivningen ur konsthistorien tog sin början. Och senare tiders konventionella konsthistoriker har helt enkelt gått på fel källor.
Utställningen börjar i ett rum målat i pastellig turkos. Där presenteras fem franska kvinnliga akademiledamöter kring vilken en stor del av handlingen kretsar. Marie Suzanne Giroust, damen med slöjan i Roslins porträtt, var i sin tid en framstående konstnär och jämfördes med sin make.
I ett porträtt målat av Roslin 1767, ser vi henne måla Henrik Wilhelm Peills porträtt i pastell. Bakom Giroust står Roslin själv med ena armen beskyddande lagd om sin hustrus rygg och den andra armen framsträckt med ett pekande finger mot en liten porslinsdosa. Det var en mycket populär gåva vid denna tid med plats för porträttminiatyrer på medlemmar ur kungahuset.
Den här målningen ger oss en nyckel till förståelsen av såväl Girousts position i sin samtid som konstens olika funktioner under 1700-talet. Konsthistorien är ofta skriven med utgångspunkt i dominerande estetiska smakpreferenser och konstnärliga hierarkier – som är så gott som liktydiga med ett manligt maktövertag. Men det ger en skev bild av konsten i hela dess bredd. Bland pastellmålare och miniatyrister dominerade kvinnorna och de kunde också bli förmögna på sin konst. Kvinnliga konstnärer i historien återfinns ofta på den privata marknaden för konst, inte i det officiella konstlivet på Salongen.
Marie Thérèse Reboul, gift med akademiens direktör Joseph-Marie Vien, hade liksom Giroust nära band till en manlig akademiledamot. Hon var Akademiens första invalda kvinnliga konstnär. Anne Vallayer-Coster, Élisabeth Louise Vigée-Lebrun
och Adélaïe Labille-Guiard stod istället under kungligt beskydd. Dessa fem kvinnor, medlemmar i franska akademien, ingick i den manliga maktstrukturen och verkade i konstlivet på männens villkor, men de var likväl högt aktade som konstnärer.
Utställning och katalog ger en rik bild av kvinnornas positioner i konstlivet före, under och efter revolutionsåret 1789. Intressanta aspekter är frågor om kvinnornas möjlighet till utbildning, yrkesverksamhet och konstens förhållande till en marknad. För den som bara vill frossa i läckra kvinnoporträtt med klänningar i empirstil, går det förstås lika bra.
Den franska delen av utställningen har visats i Washington nyligen. Nationalmuseum har kompletterat bilden med några av våra främsta svenska kvinnliga konstnärer från samma tidsperiod: Ulrica Fredrica Pasch, Amalia Lindegren, Sophie Adlersparre och Maria Röhl.
Anna Brodow Inzaina i Svenska Dagbladet 27 september
Brodows blandning 
Jag har inte sett utställningen (bor inte i närheten) och är ju ingen expert men ser framemot att kika in innan det är försent. Det som slår mig lite är missförståndet att 1700-talet skulle ha varit mer mansdominerat än de första decennierna efter revolutionen. Du nämner Giroust och Ulrika Pasch (som Lindberg skrev om häromåret) är ett svenskt exempel på hur kvinnan fick en plats på den tidens konstmarknad men som senare raderades ut ur konstlitteraturen. Här tror jag dock man får väga in rokokons franska smakriktning som nyklassicister och Diderot samt hans efterföljare skåpade ut som feminin och kitschig. Den bästa jag läst om detta är Melissa Hyde ”Francois Boucher and his critics” som visar hur manscentrerad Diderots kritik var och boken är verkligen en fantastisk rundmålning av hela den epok som på många sätt lagt grunden för dagens konstsyn. Ur ett historiskt perspektiv är det å andra sidan intressant att se hur många av dem som kritiserade den feminiserade konsten på nya grunder i andra sammanhang lade grunden för kvinnans entré som likvärdig medborgare. I Sverige hade hade vi t.ex. Thorild som räknas som den förste uttalade feministen (”Om kvinnokönets naturliga höghet”, året efter Wollstonecraft), något han i sitt privatliv också levde upp till. I sin konstkritik hatar han dock allt ”fransyskt” och ”feminint”. Jag tror det är detta sammanblandande av upplysningens resultat (som vi tack och lov lever i) och upplysningsmännens antifeminina konstsyn (starkt präglad av nyklassicism och romantiken) som lätt skymmer sikten för vissa. Åtminstone tänker jag på det när jag till frukostflingorna skummar igenom allt väsentligt jag missat i tidningarna den senaste månaden. Tack för en fin recension.
Detta var alltså ingen invändning på något du skrev, bara en allmän tanke när jag läser allt som skrivits.
Hej!
Intressanta reflektioner över Diderot, som jag inte tror att katalogen tar upp. Om du passerar Stockholm och hinner se utställningen skall du köpa katalogen. Den är väldigt fin och innehåller många välskrivna artiklar! En sak som jag intresserar mig för och som också katalogen tar upp är förhållandet till konstmarknaden. Många kvinnor var verksamma inom de ”lägre” genrerna porträttkonst och brukskonst som florerade på konstmarknaden. Diderot bevakade ju som konstkritiker främst Salongen och inte konstmarknaden, vilket också kan förklara hans mansdominerade konstsyn. Kvinnorna hade inte tillträde till Salongen efter revolutionen.