Constance Mayer, Självporträtt, O.p.d
Bibliothèque Marmottan, Boulogne-Billancourt
knarrar Kulturnytts recensent Mats Arvidsson om Nationalmuseums utställning Stolthet och fördom. Man måste nog vara rätt specialintresserad av konsthistoria och genushistoria, förklarar han, för att uppfatta något av utställningens nyanser och ”specialeffekter”. Själv hade han inte någon större utdelning av besöket, utställningen som konstupplevelse är rätt blek, mest en massa porträtt av kvinnor i fina frisyrer och kläder. Han saknade också uppror mot tidens konventioner.
… allting är i sin tids tids huvudfåra, man målar så som man skulle måla, prydligt, präktigt, anpassat salongsmåleri, ingen som gör uppror, ingen som hittar på något eget, avantgardistiskt, liksom bryter mot reglerna. Det blir en bild av begränsning.
Är det inte också en tydlig bild av Mats Arvidssons begränsning? Liksom det är en bild av vår tids självuppfattning, att konsten idag är så mycket mer frigjord och avantgardistisk än i andra tider i historien. Vad, i vår tids huvudfåra, kommer att sticka ut som något lite mindre prydligt, präktigt och anpassat salongsmåleri? Hur många är det idag som gör uppror och hittar på något eget, ”liksom bryter mot reglerna”? Tänk ett varv till, Mats Arvidsson!
Brodows blandning 
Jag tycker du har en poäng där med ”vår tids huvudfåra” – den består ju av normbrytande. Varför ska man kräva av forna tiders konstnärer att de ska överge sina ideal för att bättre passa den smak som ska komma två århundraden senare? Arvidssons resonemang verkar lite insnöat. Och utställningen var bra, så många fina känsliga porträtt!
Ja, det är anakronistiskt att anlägga modernismens estetiska ideal och kvalitetskriterier på historien. Jessica Kempe var inne på något liknande, med nyklassicismen.
Agreed!
🙂
Här finns en klokare recension: http://www.expressen.se/kultur/stolthet-och-fordom-nationalmuseum/
Ja, den var betydligt bättre!