Jag vaknade i morse av att det var alldeles mörkt, och då menar jag verkligen becksvart. Trevade efter en lampa att tända, men fick öppna dörren till hotellkorridoren och släppa in lite ljus så att jag kunde se. Ovädret som drog förbi i natt hade fått en säkring att gå. Fortfarande på morgonen blåste det ordentligt i hamnen, från balkongen tittade jag tveksamt ned på båtarna som rullade från ena sidan till den andra. Försökte få argumentet att sitta inne och skriva en artikel idag att låta trovärdigt. Ville inte med på fisketuren som skulle organiseras för oss journalister under förmiddagen. Var orolig - är helt enkelt lite nojig för sådana där saker som hav och stark vind i kombination, det är en gammal grej.
Men vinden mojnade snabbt, solen kom fram och det nyss upprörda havet kändes med ens lika tryggt som ett par vänligt glittrande ögon i ett ansikte rynkat av skratt. Vi åt frukost i hotellmatsalen och gav oss iväg med fiskaren Franco Franchis båt. Med på båten var organisatörerna i Golfo Aranci, pressekreteraren Cristina med en tolk, Francos medhjälpare Marcello, en norsk journalist och hennes syster, samt Pasquale och jag.
Jag ångrade inte en stund att jag följde med på båten. Det är första gången på mycket länge som jag har skrattat, utan bekymmersrynkor mellan ögonen. Vinden tilltog på eftermiddagen och jag stod bredbent i aktern och lät varje rörelse från havet ledas vidare genom benen och tas emot av de rullande höfterna.
Tre journalister från BBC som kommit med ett tidigt morgonflyg anslöt lite senare under dagen när vi redan hade fått upp fångsten, 15 kilo fisk av blandad sort som vi lämnade till en restaurang för tillagning. Det blev en fantastisk middag!
Foto: Patricio Sundas
Foto: Patricio Sundas
Foto: Anna Brodow Inzaina
Franco resnar fisken fri från skinn och ben. Foto: Patrizio Sundas
Brodows blandning 
Âh, sâ fint! (Du fâr mig att tänka pâ Rosselini – eller snarare Ingrid B. – eller snarare bägge – tonfisksfisket i Stromboli!).