I gryningen i Golfo Aranci

| Golfo degli Aranci | (Photo credit: zaser)

På morgonen, dagen för avfärd mot Rom, sitter jag med öppen balkongdörr och lyssnar på havet som slår mot stranden. Det har varit några fina dagar i Golfo Aranci. Fisketuren, den mest minnesvärda, lockade mig att för en stund pröva tanken på ett annat liv. Tänk att vara fiskare på Sardinien, eller fiskarhustru.

Jag kollade snabbt mejlen på hotellrummet, min blogglista Google Reader och facebook. Genast kastades jag in i fastlåsta diskussioner om Lars Vilks och yttrandefriheten. Men ältar ni detta än? Ja, det ältas, och det behöver ältas. Lars Vilks rör vid någonting som är lika fastlåst och inflammerat som ett äktenskap som behöver gå i samtalsterapi.

Fast att bo på Sardinien blir förstås även det vardag, och här ältas det andra saker: det korrupta politiska systemet, krisens Italien, ekonomin. Jag lyssnar på samtal ”off the record”. En version av Sardinien som inte är ämnat för journalisterna. Den mest intressanta versionen. Eller rättare sagt: att bli varse skillnaden mellan den tillrättalagda bilden som ges till turister och journalister, och den verklighet som de jag möter här lever i, det är den intressanta versionen. Den skall jag försöka skildra i någon artikel.

Vår fiskare Franco beställer till exempel inte in fisk på restaurang när han är ”civil”, då väljer han kött. Det fick jag veta i går under lunchen. Under högsäsong för turismen i juli och augusti äter han fisk upp till två gånger om dagen. Fisketurismen, eller  ”ittiturismo”, är mer lönsam än det starkt rovfiskade Medelhavet. Hans lilla båttur för turister går i skyddade områden där han har sin kvot som han får ta upp. Där, i det turkosa akvariet, kommer inte fisken att försvinna, men i havet utanför kusten ser det illa ut.