Jag hade inte mer än kommit innanför dörren, med den ännu ouppackade resväskan slängd i ett hörn och den veckogamla posten skyfflad åt sidan, förrän jag satte mig vid datorn och tog i tu med dagens arbete: uppdatering av Sardiniafocus, med några av de aktiviteter vi varit sysselsatta med under veckan. Det var ett fullbokat program utan egen tid, egentligen planerat för fyra dagar men nedkokat till två.
Under veckan har jag funderat över journalistikens villkor och framtid. Pasquale och jag driver en kombinerad informations- och reklamsajt med kunder som betalar för företagspresentationer. Att vi åker på en resa sponsrad av en kommun känns helt okey, det är en förutsättning för att vi skall kunna göra vårt arbete. Frågan är om jag skulle kunna ta emot en sådan resa som konstkritiker? Är det möjligt att behålla en kritisk distans om man befinner sig i tacksamhetsskuld? Det tror inte jag.
Problemet är att utvecklingen nog kommer att gå åt det hållet om inte tidningarna betalar resor för sina skribenter. Som jag har förstått det är det inte ovanligt att resejournalister blir bjudna på den här typen av resor. Reportagen i tidningarna återspeglar alltså i viss mån PR-aktiviteten i de besökta länderna.
Sammanblandningen av marknadsföring och journalistik blev uppenbar när vi journalister frågades om råd hur de skulle förbättra sitt program och sina PR-aktiviteter till nästa år. Jag kände mig mer som en konsult än som en journalist, vilket jag förvisso är. Frågan är hur de andra upplevde det och hur de hanterar känslan av att vara i skuld? Vissa är nog så luttrade att de helt enkelt utnyttjar situationen och åker på gratis semester. Andra, sådana som jag, åker hem och kastar sig över arbetsuppgifterna.
Brodows blandning 
”resa sponsrad av en kommun känns helt okey, det är en förutsättning för att vi skall kunna göra vårt arbete. Frågan är om jag skulle kunna ta emot en sådan resa som konstkritiker? Är det möjligt att behålla en kritisk distans om man befinner sig i tacksamhetsskuld? Det tror inte jag.”
Det tror inte jag heller.Och jag är helt förvissad om din moraliska ryggrad därvidlag. Men jag kan undra: Om man gör reportage sponsrad av en resefirma, gruppresor eller whatever – kan man då förhålla sig sakligt och kritiskt till delar av deras utbud? Alltså; det är bara en stilla undran, inte en provokation.
De här frågorna har ju blivit stora på senare år just därför att marknadsföring, alla sorter, blivit mer aggressiv, och mer vad ska man säga ”moraliskt ohämmad”. Saxar ur en tidning: ”Resor, blöta middagar och gåvor förefaller tillhöra normalbilden för vissa … ” – Inte främst journalister, skulle jag tro.
Om man gör reportage som sponsras av resebyråer eller av hotell tror jag att det man skriver med ens upphör att vara journalistik, dvs självständigt, kritiskt granskande och objektivt. Då handlar det mer om copywriting. Det kan vara sakliga texter i meningen beskrivande av vad som faktiskt erbjuds, så håller jag mina texter när jag skriver för Sardiniafocus, men inte kritiskt granskande. Det hör till sakens natur att den som skriver på uppdrag inte kritiserar verksamheten. Om man är kritisk till verksamheten är det bättre att låta bli att ta uppdraget. Man väljer sina kunder och uppdragsgivare, helt enkelt. Det här är bara reflektioner utifrån egna erfarenheter, hur andra resonerar vet jag inte.
Vi lever i en ganska ryslig och osmaklig tid, tycker jag. Pengarna styr i allt fler verksamheter. Min tröst är att pendeln brukar slå tillbaka. Om god journalistik, konst och litteratur idag får stå tillbaka för marknadsföringsavdelningarna, kommer den att vara desto mer efterfrågad i morgon. Min förhoppning är att vi är på väg mot en utveckling där kvalitet är något folk är beredda att betala för. Det materiella livet bör förstås tillgodoses så att alla har mat för dagen, torra och varma kläder och tak över huvudet, men allting därutöver handlar om prioriteringar. Livskvalitet behöver inte vara dyrt.
Jag tror som du – och det är en bra inställning – att det som har ett inneboende värde långsamt tar sig fram ut kökkenmöddingen av bjäfs. Och att säga till mig att livskvalitet inte behöver vara dyrt – är som att säga till haren att hoppa går bra ; )