Johannes Vermeer (1632-1675), Ragazza con il cappello rosso, 1665 – 1667
Jag har ju inte berättat vad jag såg i Rom! Ovädret blev inte mer än en rejäl åskskur på måndagskvällen. Ingen översvämning, inga indragna tåg. Tisdagen kunde jag därför tillbringa några timmar på konstmuseer. På Scuderie del Quirinale pågår just nu Vermeer – Il secolo d’oro del’arte olandese. Det är en utställning som sägs handla om Vermeer, och jodå, här finns en och annan Vermeer, men inte så många som jag hade förväntat mig. På Palazzo delle Esposizioni såg jag en utställning med Robert Doisneau, foton från Paris mellan 1934-1991. Den är också sevärd. Annars var det inte så många stora utställningar av internationellt intresse i Rom just nu, Maxxi orkade jag inte åka ut till.
Utställningen om Vermeer borde kanske hellre heta Vermeer och hans tid eftersom flertalet verk är gjorda av andra konstnärer. Det är väl förstås en marknadsföringssak, men också för att det finns så få kända målningar av Vermeer, endast 36 verk. Förmodligen gjorde han inte mer än ett 50-tal målningar under hela sin livstid. Utställningen uppehåller sig vid gemensamma teman och estetiska influenser hos de konstnärer som sammanförs med Vermeer. Här finns en bildvisning av några av verken.
Katalogen, som bara finns på italienska, är en rejäl sak med texter om holländskt måleri och den politiska utvecklingen i Nederländerna efter självständigheten från Spanien. De är skrivna av Walter Liedtke och Arthur K. Wheeloock Jr, båda intendenter vid Metropolitan Museum of Art respektive National Gallery of Art i Washington. Sandrina Bandera skriver om Vermeer och Italien.
Jag tycker mig märka krisen i Italien även i förhållandevis så små detaljer som att Vermeer-katalogen inte finns på engelska i bokshopen. Man har inte råd helt enkelt med dubbel upplaga, eller var den slut? Det är konstigt eftersom de båda huvudtexterna torde har varit skrivna på engelska från början. Men det finns en praktisk hand out på engelska som är gratis och som besökarna får när de köper biljett. Utställningen var heller inte på långa vägar så välbesökt som Caravaggio som visades i samma lokaler för ett par år sedan. I Rom märks förstås krisen ännu tydligare utanför de kulturella sammanhangen. Det räcker med att sätta sig på tunnelbanan och möta människors blickar.
Jag kommer att skriva om utställningen i ett kommande nummer av Axess.
Brodows blandning 
Du, det räcker långt med en sån bild av Vermeer – med hög skärpa. Ska kolla bildspelet. Tack för länken.
Jo, utställningen hade verkligen sina pärlor. Inte minst uppskattade jag Gabriel Metsu – han hade en så kul idé att lägga den handknutna persiska mattan på bordet, det gjorde de förresten allihop, och Emanuel de Wittes kyrkointeriörer, en blandning av sakralt och banalt.