ÖGONÖPPNARE När Tensta konsthall placerar Marie-Louise Ekman i ett internationellt sammanhang av feministiska pionjärer blir resultatet spännande.
Måleri, Fotografi, Konst allmänt
Göra som man vill
Marie-Louise Ekman, Sister Corita Kent, Mladen Stilinovic, Martha Wilson Tensta konsthall
T o m 13 januari
Höstens utställning på Tensta konsthall är verkligen sevärd för alla med intresse för 1970-talets radikala konceptuella konst och feministiska pionjärer. Marie-Louise Ekman som utgör navet med ett 40-tal verk placeras här för första gången i ett internationellt sammanhang med själsfränder. Bland dem finns Sister Corita Kent (1918–1986) som var verksam som nunna, konstnär och lärare vid Immaculate Heart College, en katolsk privatskola i Los Angeles.
Sister Corita Kent var en inspirerad pedagog och nydanande konstnär med silkscreen och serigrafi som medium. Jag rekommenderar att se filmerna om henne som visas i utställningen. De ger inblick i den radikala kulturen på västkusten som till och med moderniserade katolicismen, naturligtvis inte utan motsättningar. Kent är känd för sina färgstarka grafiska tryck från 1960-talet. Hon gjorde kollage, ofta med ett fredsbudskap, och använde sig av reklam, tidningsrubriker, populärkultur, handskrivna citat av författare och stadens visuella symboler.
Även Mladen Stilinovich använde sig av text i poesi, experimentfilm och bildkonst. Fast hans bildspråk är inte lika tillgängligt och visuellt slagkraftigt som Kents vilket gör det svårt att ta till sig utan förklaringar. Han är viktig för att förstå de konstnärliga strategier som kännetecknar framför allt 1990-talets konceptuella konst.
Stilinovics dekonstruerande metod gick ut på att synliggöra den kommunistiska ideologins nationalistiska och politiska symboler. Det är en kommenterande strategi som verkar med subversiva medel, ett koncept som står sig än idag.
Stilinovich är också en föregångare till den aktivism med kollektiva aktioner i det offentliga rummet som var utmärkande för den radikala konsten i USA under 1980- och 90-talet.
I dessa sammanhang verkade Martha Wilson (jämngammal med Ekman och Stilinovich) som var medlem i aktionsgruppen Guerilla Girls. De kritiserade mansdominansen i offentliga konstinstitutioners och museers samlingar och ifrågasatte varför kvinnliga konstnärer inte gavs plats i konsthistorien.
Wilson utgör Marie-Louise Ekmans tredje samtalspartner. Hennes tidiga undersökningar av kvinnlig identitet och könsroller i början av 1970-talet bäddade för den postmoderna ikonen Cindy Sherman att ta plats. Hon populariserade budskapet och fick större arenor att verka från.
Ekman slog igenom först på 1990-talet då den dominerande konsten hade kommit ikapp henne. Då hade hon och andra föregångare som Kent, Stilinovich och Wilson arbetat i decennier med strategier och budskap som skulle komma att bli huvudfåran i svensk och internationell konst.
Det är kanske inte helt historiskt korrekt att placera in Ekman i ett godtyckligt sammanhang av konstnärer som verkade i helt andra miljöer. Men utställningen ger relief åt Ekmans konstnärskap och visar på samhörigheter med andra konstnärer som jag inte har sett förut.
En kritisk synpunkt som kan riktas mot utställningen är att den, likt så många andra utställningar, försöker väcka liv i den radikala och politiska konsten som i dag är allestädes närvarande. Man hamnar då lätt i en ekande rundgång med ett gyllene radikalt 1960-tal och en förlorad era när den konceptuella konsten ännu var subversiv. Det är kanske dags att se åt sidorna?
Brodows blandning 