Två vänsterdebattörer, två perspektiv på jobben och välfärden

I dag har jag funderat kring två politiska artiklar som jag läste på morgonen: den ena om arbetskraftsinvandring delade jag genast vidare på Facebook eftersom jag tyckte att den var bra. Jag bryr mig inte om att den var skriven av en vänsterpartist och att jag vanligtvis inte hurrar för Vänsterpartiet – är argumentationen bra och frågorna relevanta är artikeln läsvärd.

Jag tycker dessutom att vänstern har ett visst ansvar att föra klassiska vänsterfrågor som arbetsmarknadspolitik och kampen mot sociala orättvisor. Vem annars skall göra det? Börjar de tjafsa mer om hen och andra medelklassfrågor för intellektuella storstadsväljare sviker de sitt partis ideologiska grund. Det Josefin Brink skriver skiljer sig heller inte från vad Hotell- och restaurangfacket redan har uppmärksammat. Det råder en alarmerande misär på sina håll.

Den andra artikeln blev jag rekommenderad att läsa på Facebook, och tänkte kommentera där, men jag kan tycka att det är lite jobbigt att vara politiskt påstridig och ifrågasättande i det forumet, så jag lät bli. Det var Göran Greider som hade skrivit ett debattinlägg på Newsmill om att kyrkan nu tar initiativ till att ge sig in i välfärdspolitiken, vilket Ekot har rapporterat om.

Greider argumenterar förstås utifrån en socialdemokratisk horisont. Han vill inte släppa in andra aktörer i välfärdssektorn eftersom det hotar den starka staten och förflyttar ansvaret för välfärdsfrågorna från staten till volontärer, civilsamhället och organisationer som drivs av filantropi. Det är begripligt, och jag kan hålla med honom på flera punkter. Men, hans resonemang hänger inte ihop och han snurrar till det för sig.

Med förskräckelse ser han ut över länder i Europa där det är kyrkan och religiösa organisationer som ger humanitär hjälp. Italien, som jag känner till lite grann, är ett av de länder han nämner. Vad Greider inte utvecklar närmare är att Italien och Sverige har helt olika politisk historia. Staten är synnerligen svag i Italien och dessutom korrupt. Om kyrkan inte stod i Trastevere med sina soppkök och delade ut mat till de fattiga skulle människor dö av svält. I Italien dör ingen av svält, tack vare kyrkan. Det första en napoletanare frågar någon som besöker hans hem är: Hai mangiato? Är du hungrig? Kyrkan ställer samma fråga och fyller det behovet, fast på ett samhälleligt plan.

Kyrkan tar plats där staten har gett ett utrymme, och det kan man väl inte anklaga dem för? Vill de investera i välfärdssektorn och bygga servicehem för åldringar med medel från de tillgångar de har i mark och fastigheter – för enligt Ekot handlar det inte om att de skall få statsmedel för att göra det – är det väl bara att tacka och ta emot? Bättre det än att människor far illa.

Greider varnar för ”cementerade könsroller” (varifrån fick han det?) och att ”inflytandet för dem som utför grovjobbet” alltså de som jobbar inom social omsorg, skall komma att få ett försvagat inflytande (läs minskat fackligt inflytande) om kyrkan ges tillträde till välfärdssektorn. Dessutom oroar han sig för att muslimer skall behöva bo på ålderdomshem i regi av Svenska kyrkan. Det han egentligen vill ha sagt är att det är staten som skall sköta välfärdssektorn, men han kan inte säga det på ett direkt sätt utan är tvungen att måla upp ett skräckscenario med exempel från länder i Europa och ta vägen om multikulturalismen och feminismen för att komma dit. Varför detta vända kappan efter vinden?

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s