Idag har jag besökt Waldemarsudde och sett Lars Jonsson och den nyöppnade utställningen med Helene Schjerfbeck. Jag brukar oftast se utställningar på egen hand, men ibland gör jag sällskap med min son eller som i det här fallet, min man.
Vi gillade båda två Lars Jonsson. Det som är lärorikt med den utställningen är hur viktig identifikationen är för resultatet. Han kryper in i fågeln han porträtterar och blir den fågeln. Det är inte bara en observation av hur något ser ut på ytan, utan hur det känns att vara en fiskmås som med stela ben och uppburrad skrud motstår vinden och kylan i havsbandet.
Lars Jonsson är förstås en av våra mest populära konstnärer, det är inte svårt att bli förtjust i hans konstnärskap, men inte för att det är ett publikfriande ”föreställande måleri” som inte kräver något av betraktaren, utan för att vi, på samma sätt som Jonsson, kan leva oss in i måsen på klippan. Det krävs i själva verket något av oss. Då är det bra konst.
Schjerfbeck får jag rapportera om en annan dag. Vi hade lagt i för lite pengar i automaten så parkeringen gick ut. Men den är förstås värd ett besök i sig.
Se bilder på Lars Jonssons hemsida.
Brodows blandning 