Jag har tidigare nämnt att jag deltar i en antologi som nyligen kommit ut på Daidalos: Konstens omvända ekonomi. Tillgångar inom utbildningar och fält 1938-2008. Mitt kapitel heter ”Bildkonstnärsfondens projektbidrag 1976/77 och 1996/97” och är ett utdrag ur min avhandling som handlar om samma ämne men åren 1976-2007. Avhandlingen kommer att ges ut i början av nästa år.
Från baksidestexten:
Hur blir man framgångsrik konstnär i Sverige? Det är den centrala frågan i den här antologin som handlar om den särskilda sorts ekonomi som präglar konstens värld. Där är det inte främst pengar som räknas. Författarnas undersökningar, som sträcker sig över det senaste halvseklet, ägnas åt de tillgångar – konstnärligt anseende, utbildning, kulturellt kapital – som värderas inom konstfältet och dess utbildningar.
I bokens första del utforskas hela systemet av konstutbildningar med Kungl. Konsthögskolan i Stockholm på toppen. Andra delen behandlar de konstnärer som – inte minst tack vare att de tillhör utbildningssystemets utvalda – vunnit sådan framgång att de blivit stipendiater hos Konstkademien, projektbidragstagare hos Konstnärsnämnden, professorer på Kungl. Konsthögskolan och representerade i Moderna Museets samling.
Författarna är verksamma inom ekonomisk historia, konstvetenskap och utbildningssociologi. Samtliga ingår i Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC) vid Uppsala och Stockholms universitet.
Ur förordet (av Donald Broady):
Det har sina risker att ge ut en bok som denna. Att någon kan få för sig att bruka den som en manual för hur man tar sig fram på konstfältet kanske inte gör så mycket. Värre är den fara som hotar all kultursociologi och elitsociologi av detta slag, nämligen att uppfattas som muckraking, som vore uppgiften att spåra lumpna egenintressen, nepotism, vänskapskorruption och annat tjuv- och rackarspel. Inget kunde vara mer missvisande. Spelreglerna inom autonoma kulturella fält förbjuder den oförblommerade egennyttan. Deltagarna i spelet måste framstå som – och uppfattar ofta sig själva som – drivna av sitt uttrycksbehov, vetenskaplig nyfikenhet eller kärlek till konsten, vetenskapen, sanningen, demokratin. Den sociologiska analysen går inte ut på att reducera människors drivkrafter till karriärlusta. Poängen är att spåra hur dessa drivkrafter – hängivenheten som gör det rimligt att försaka världsliga belöningar, tron på att konstskapande är värdefullt och att det är värt besväret att strida om konstens värde – är rotade i fältet självt. Långt ifrån att vara något som deltagarna i spelet rätt och slätt ”väljer” (som de mer psykologiska eller ekonomistiska tolkningarna av individers göranden och låtanden vill få det till) är sådana hållningar själva inträdesbiljetten och skulle överhuvudtaget inte existera om inte fältet funnes.
Boken finns att beställa här.
Brodows blandning 
Kanske bör det tilläggas att forskningsfältet aldrig hade funnits utan det granskade ”materialet”. Vem bidrar till vem?
Det finns två fält, vetenskapens fält och konstens fält. Jag står ju med ena foten i vardera läger, så att säga. Man får lära sig att hoppa mellan dem, eller byta roll, hur man nu vill. Hur konstnär gör som korsar dem och befinner sig i båda samtidigt är för mig ett mysterium. Men det kanske inte var svar på din fråga.
Om du med ”materialet” menar konsten och konstnärerna, hör dess hemma på konstfältet.
nej.
Vad avser ni med ”muckraking” i detta sammanhanget? Sensationslystnad är väl en vanlig översättning av ordet men här stämmer det inte riktigt. Handlar det om att inte mucka gräl? Att ni bara vill beskriva och inte absolut inte kritisera? Att allt är frid och fröjd?
Petra: Bra fråga. Själv skulle jag inte använda ordet i en text skriven på svenska utan att vare sig kursivera det eller förklara innebörden. Jag hade också problem med att läsa det i det sammanhanget, även om jag förstår Donald Broadys mening med att syftet med boken inte är att utmåla konstnärer som karriärslystna stridstuppar. Men spelreglerna på konstfältet innehåller strid, och det är en kamp om positioner och erkännanden, det kommer man inte ifrån. Så, frid och fröjd, nej, det är inte min erfarenhet (av konstvärlden).
”Den sociologiska analysen går inte ut på att reducera människors drivkrafter till karriärlusta.”
Nej, men i ett par efterföljande meningar reducerar han dem i stället till ”konstens fält”. Reduktion som reduktion. What fun!
Viss sorts sociologi, vare sig den befattar sig med människors privatliv, sexualitet, vardagsekonomi eller whatever, kommer aldrig förbi statistikens reduktiva terminologi. Ärligt talat tror jag det finns en hel massa avund i vetenskaplighetens – av det slaget – distans till de skapande – eller älskande, eller grälande – objekten. Men detta är aviserat till Broady, och andra kulturellt-kapital-fixerade. inte till dig.
Även du och jag, kära vän, är verksamma på konstens fält. Oavsett hur mycket vi älskar, lever, grälar och dör. Liksom forskarna är verksamma på vetenskapens fält. Fältbegreppet är inget annat än en teoretisk konstruktion för att förklara den grundläggande struktur och de mekanismer som kännetecknar alla kulturella fält. Jag rekommenderar att läsa boken! Den innehåller många intressanta kapitel.
Den är säkert läsvärd. Men som du hör av tonen ovan är jag rätt allergisk mot sociologi; kanske för att jag sett i andra kollegier – i ”relations-och-psykologi-fältet” – att det ofta rör sig om självklarheter, eller reduktioner, eller statistik av det slag som alltid (här finns en exit:) tappar bort vissa särpräglade fenomen.
I konsten är det naturligtvis extra viktigt att inte göra det. Om man skulle tackla till exempel grekernas begrepp Ethos, Sophrosyne, Techne, Askesis eller Eros, med att dess representanter inte skulle existera utan ”fältet” så vore det A) Antingen en självklarhet, eller B) En förlämpning-förminskning, eller C) Ett cirkelresonemang som löper i utredningsartade slingor kring fältet-är-du-du-är-fältet-fältet-regelerar-dig-du regelerar-i-fältet. Det kan sägas, men i så fall helst med musik. Typ Philip Glass eller Terry Riley. Den där Broady ger jag inte mycket för.
Jag har full respekt för din misstro mot sociologiska, teoretiska förklaringar, det görs alltför ofta av okunniga utövare med Bourdieus fältbeskrivning för ögonen där man som aktör antingen befinner sig i övre vänstra delen, nedre vänstra, övre högra, eller om man är helt ute och cyklar, i den nedre högra. Men Broady är helt OK, faktiskt. Sympatisk 🙂
Och landets ledande expert på Bourdieu.
Jo, men du vet, jag är ingen teori-expert-expert. Men självklart vet jag vem Broady är. Sympatisk, må vara. Bourdieu betraktar jag också som en av det mänskliga kulturskapandets reduktionister. Jag cyklar hastigt ut ur resonemanget i riktning väst-nord-väst.