Har en liten text införd idag i Omkonsts jubileumsserie. Den handlar om den här bloggen bland annat och om konstkritikens kris, eller snarare pappersmedias kris. Man kan inte annat än bli lite deppig av att tänka på att tiden går och att man har satsat sin karriär på ett yrke med loser-varning. Håkan Nilsson skrev fint om det förra gången.
När jag växte upp och kom ut på arbetsmarknaden på 1980-talet var det lätt att få jobb. Länge gick jag med en föreställning om att det inte alls var några problem att få jobb, om man ville. Min erfarenhet var att det bara var att gå ut på stan och presentera sig för några företag och på kvällen kom man hem och hade ett jobb. Visserligen inom restaurangbranschen, men vad då? Den självkänslan och övertygelsen att jobben bara stod och väntade försvann sakta med åren, ibland undrar jag var arbetsmarknaden egentligen tog vägen. Kanske försvann den i takt med att jag utbildade mig allt mer och blev äldre. Kanske försvann den i samma takt som en kantstött självkänsla ersatte frimodigheten: här skall inte riskeras att få ett nej. Bäst att inte utsätta sig alls.
Därför blev jag så glad häromdagen då jag fick ett mejl från min son. Han hade gjort precis som jag gjorde på 80-talet: skrivit ett brev till 20 företag i närheten av Oslo, Bergen och Stavanger, företag som han skulle kunna tänka sig att jobba på – och fick positivt svar! Ett ledigt vikariat i Stavanger på ett snickeri ger honom en bra start i jobbkarriären.
Jag har skrivit om det här förut: barnen till akademikergenerationen som söker sig till hantverksyrken för att de har sett sina föräldrar slita som djur på universitetet. Det är åtminstone så jag tolkar det: bland hans kompisar som allihop kommer ifrån akademikerfamiljer finns en kock, en plåtslagare, en snickare, ja, och en konststuderande då förstås, men i alla fall, ingen av dem har valt att bli akademiker. Det är lite intressant.
När jag är klar med min avhandling skall jag gå till en fotograf som tar en snygg porträttbild, sedan ska jag söka jobb. Vad som helst, bara inte ett liv som fattig frilanskritiker något mer.
Brodows blandning 
En av mina vänners barn jobbar också i Norge: IT-branschen. Jag tror det är lättare och snabbare att få jobb där. Samt högre lön, Såvitt jag vet.
Känner igen mig i din beskrivning av den förb. arbetsmarknaden. Men den skillnaden att jag aldrig velat ha ett normalt jobb. Har velat frilansa, och det har ju gått. Och nu har ett annat p-liv börjat. Jag gör vad helst jag vill.
Jag känner mig säker på att det går bra för dig; du har en fin personlighet. Samt din kunskap.
Cheers!
Åh, tack! Det skall jag ta med i mitt cv: fin personlighet.
Det här är intressant och lite oroande, men jag känner precis igen mig i det du beskriver. Ändå verkar det som att man från politikerhåll menar att just att akademisk utbildning ska lösa arbetslöshetsfrågan.
Om man satsar på ”rätt” akademisk utbildning har man nog stora chanser att få både jobb och karriärsmöjligheter, men den helidiotiska ökningen av antalet gymnasieplatser i media och estetiska ämnen som gjordes för ett antal år sedan och som byggde på intresse och inte efterfrågan, det var ett svek mot den unga generationen.
Lärlingsutbildningar som infördes för några år sedan var ett bra drag. Det är just den typen av satsningar som behövs.
Själv (f. 1974) saknar jag i stort sett den där positiva arbetsmarknadserfarenheten men har ju hittills lyckats hanka mig fram ändå, någorlunda.
En fin och lite ledsam betraktelse, detta. Akademiker tycks vara ett riskyrke på så många vis.
Lycka till med både avhandlingen och den fortsatta ny-karriären, och sluta helst inte blogga.
Tack! Blogga kommer jag inte att sluta med och sannolikt inte heller med konstkritik och forskning, men jag vill ha en annan plattform än det osäkra frilanslivet. Är öppen för andra typer av tjänster som t.ex. att vara utredare, det skulle passa mig perfekt. Inte minst ger det en annan erfarenhet och inblick i olika samhällsfrågor.
Ja, vad kan jag säga annat än att jag mycket väl förstår ditt val. Vem som kommer att sköta dagspressens/medias konstbevakning är såklart inte ditt ansvar, men inte kommer det att finnas många (disputerade) akademiker som gör det om säg tio år, det verkar ganska klart. Kanske ett extraknäck för tjugoåriga konststuderande? Eller så försvinner det helt från massmedia.
Arbetsmarknaden är stenhård. Men du verkar vara väldigt driftig Anna, förutom att du är klok och välutbildad, så dig är jag inte orolig för; även om det kanske tar någon månad kommer du nog att landa rätt, gissar jag.
Vad gäller akademiker så är det egentligen rent hemskt, och ja, jag tycker du har rätt i att det där med gymnasieplatserna var ett svek med tanke på vad som händer just nu på universiteten inom humaniora.
Nej, man ska vara som jag: civilingenjör och ekonomiutbildad. En fin liten maskinbit. Synd bara att jag hellre vill sitta på landet och skriva poesi 🙂
Tack Gunnar!
”loser”=förlorare ”looser”=lösare
tack för uppmärksamheten! Det skall vara förlorare, inte lösare, även om det också kan stämma.
Jag tror i och för sig att den färdiga avhandlingen blir ett lyft som kommer öppna nya möjligheter. Så har det varit för andra (kvinnliga) vänner som blir klara lite senare med sina avhandlingar. Så där kan säkert grejer komma.
Själv gör jag något liknande, tror jag. Nästa bok, om det blir en till, blir på franska.
Ja, det tror jag ocksè, man fèr hèppas pè en nytàndning. Hopplòst det hàr med att skriva p¨en italiensk dator:-) Min dator pajade i g¨r och som fattig frilans har jag inte ens r¨d att köpa en ny dator s¨jag snyltar p¨min mans. Nu funkade inte växlingen till svenskt tangentbord.
Aha, s¨det är det Kursen handlar om, att bli fransk författare!
Jepp. Hade tänkt det. I alla fall franskskrivande. Fransk blir jag aldrig.
Du ska se att vi grejar det. Båda två.