Looking for eels, 2012, olja på duk, 160×130 cm
Sara-Vide Ericson fick en snabb start på sin karriär med debututställningen ”Liar” på Galleri Magnus Karlsson 2010. Kanske lite för framgångsrik, läste jag i en intervju i en tidning. Hon fick svårt att motsvara förväntningarna. Men kraven möttes med lika dos hårt arbete och nu presenterar hon alltså sin andra utställning på galleriet.
Det är ett måleri som är säkrare, skickligare och friare än den förra utställningen. Om hon tidigare komponerade motivet konceptuellt utifrån en idé om över- och underläge, maktobalans och känsla av utsatthet, har detta måleri fler måleriska kvaliteter. Färgen flödar och rinner. Bakgrunden har fått liv och kläder och tyger mer framträdande egenskaper. Det är bra. Fortfarande kan jag tycka att figurteckningen inte alltid håller måttet, men det är främst i detaljer som händer och fingrar.
Det är på den uppländska leråkern hon har funnit sin plats. Bakgrunden beskriver ett landskap som är vidsträckt och öppet. Det är oftast en kvinna centralt i bilden som står mitt uppe i någonting.
I några arkaiska drömlika scener skildras känslor av äckel, avsky, rädsla och utsatthet, men också stunder av styrka och harmoni. ”Power place” är en liten bit natur med tre stenar och några granar som silar det nedfallande ljuset. Det är ett enkelt och anspråkslöst motiv, men så innehållsrikt.
För många konstnärer gäller idag att de är så upptagna av sina egna idéer att de glömmer bort att se efter hur saker och ting ser ut. Det gäller inte så mycket Sara-Vide Ericson, hennes inre visioner är tillräckligt starka för att ta överhanden.
Men inte sällan inbjuder den nutida konsten till en gemenskap som inte kräver mer än en förmåga att känna igen rätt ämne. Det blir en lugnande bekräftande gest mot den trendkänsliga medelklasspubliken att den ingår i samtidskulturen.
Ulrika Wärmling har med rätta blivit uppmärksammad för ett måleri som på ett originellt sätt förenar gammalt och nytt. Hon kombinerar äldre måleritraditioner med nutida subkulturer.
Det jag kan reagera mot är att hon slentrianmässigt ses som en representant för samtidskonsten på grund av att hon sägs undersöka ett ”angeläget ämne”, nämligen normkritik. För mig räcker inte det.
Dessa porträtt av Lolitor, klädskapare i egenhändigt uppsydda klänningar, undersöker för det första ingenting. Vad är det för märkvärdigt med att folk med udda klädsmak designar och syr upp sina egna kläder eftersom de inte finns att få tag på annat än i Japan?
Utställningen kretsar kring tre unga modeskapare som dessutom säljer sina kläder i en liten butik i galleriet. Det är sött, flickigt och inte särskilt mycket mer.
Anna Brodow Inzaina i Svenska Dagbladet 22 november 2012
Brodows blandning 