Den enda linjens försvarstal

Vilken vacker dag! Jag promenerade ut till Thielska och såg  Sophie Totties utställning En linjes försvarstal. Totties ränder var fina. De gjorde sig bra i de grå rummen. Strikt och sobert som en kritstrecksrandig kostym. Eller kanske snarare som en sjal i råsiden, för det var ojämnheten i strukturen som var poängen. Kritikerna har så gott som samtliga hyllat utställningen.

Tja, den var väl varken bättre eller sämre än många av de utmärkta utställningar som paret Linde-Öhman gjorde på sin tid. Jag anar en strid om andra värden här när Jessica Kempe äntligen får se Thielska genom samtidskonstens ögon (recension ej på nätet) och Therese Bohman oroar sig över små tecken på anpassning till samtiden. För egen del tycker jag att det är helt okej att visa Sophie Tottie i de nedre rummen, där har alltid visats temporära utställningar av nu levande konstnärer. Den lilla skillnaden är att det numera är ”kvalitetssäkrad konst” som Lars Vilks brukar säga. Kritikerna kan känna sig trygga.

Om publiken bryr sig eller ser skillnaden mellan den osäkrade eller kvalitetssäkrade konsten, är tveksamt. Meta Isaeus-Berlins installation på övervåningen var dock betänkligt blek. Hur kan någon tro att en intervention av samtidskonst kan fungera i dessa salar? Det finns fog för oro. Men den ligger inte i ett förändrat utbud i caféet – vem saknar de microvärmda pajerna? – eller att de maskinskrivna bladen undertecknade Ulf Linde är borta. Skälen till oro ligger i den opportunistiska anpassningen till konstvärldens maktförhållanden , där alla vet vad som gäller. Bohman har rätt, det är galleristerna på Hudiksvallsgatan på Thielska! Att intendenten har ett förflutet som gallerist i samma kvarter gör inte saken bättre. Denna anpassning är inte bara Thielskas problem utan hela den samtida konstscenens i Stockholm.

Se även Frans Josef Petersson i Aftonbladet.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Den enda linjens försvarstal

  1. Agree! Men du kanske någon gång kan försona dig med Mats Arvidsson om du hört (SR) hans intelligenta totalsågning av Totties utställning på Galleri Enkehuset – vid den tiden hon slog igenom och blev alldeles-rätt-förklarad av Lars O. Ericsson. Vem annars?

    Jag kommer alltid att sakna Ulf Linde. Motståndet. Man kunde använda hans egen prilliga aforism om honom: ”En klocka som står visar rätt åtminstone en gång om dygnet”.

  2. Jodå, Mats Arvidsson har väl skrivit en hel del bra recensioner och inslag i radion. Har inget emot honom. I den här bloggen drar jag mig dock inte för att kritisera mina kollegor. He he.
    Ja, jag saknar också Linde och hans motstånd. Det finns få av hans sort.

  3. Jessica Kempe skriver:

    Anna, du refererar min recension så felaktigt och vilseledande att jag måste korrigera dig. Det var konstnären Cecilia Ömalm Krajcikovas linjära utomhusinstallation av ljusslingor som fick mig att ”För första gången se Thielskas skulpturpark med samtidskonstens ögon”. Parken alltså, inte salarna. Du nämner inte hennes verk. Ohederligt eftersom dina läsare inte kan läsa min recension på nätet.
    Medutställaren Sophie Totties teckningar i salarna följer Thielskas tradition av utställningar utan bäst före datum. Jag menade att det var mötet mellan dessa båda konstnärer ute och inne som är nytt och skarpsynt och helt sant vänder det slutna huset utåt – och inåt. En öppning. Knappast den ”strid om andra värden” som du vill använda min text till.

    Du skriver här ovan att du inte drar dig för att kritisera dina kolleger. ”He he”, lägger du till.
    Visst, det kan nog vara vitaliserande att munhuggas. Men du gör det oftast så arrogant och slarvigt att det sällan är lönt att kommentera. Den här gången var jag tvungen. Jessica Kempe

  4. Ja, visst, du har rätt i att just orden ”se genom samtidskonstens ögon” användes i samband med Öberg Krajcikova och inte Tottie i din recension. Men förändrar det något i sak? För övrigt utgör du just inte själv något gott exempel på hederlighet. Din arrogans saknar motstycke.

  5. Jessica Kempe skriver:

    Ja Anna, det gör stor skillnad i sak. Du tillskrev mig felaktigt en diskussion om samtidskonsten, Tottie och Thielskas salar, som jag inte fört. Jag diskuterade istället Thielskas skulpturpark och hur samtidskonsten för första gången visas där, med medutställaren Cecilia Ömalm Krajcikova stora tecknade ljusinstallation. En helt annan sak. Knappast arrogant att korrigera din slarviga återgivning. Med arrogans menar jag ovarsamt återgivna källor och överlägsen hantering av andras texter för egna syften. Jessica Kempe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s