Vingar över Karahavet, 2007. Olja på duk, 110×180 cm.
En av de allra vackraste vinterdagarna promenerar jag från Thielska till Waldemarsudde i Bruno Liljefors fotspår. Seneftermiddagens sista solstrålar färgar himlen starkt gul. Vattnet glittrar i motljuset och jag lägger märke till att de skuggade och solbelysta delarna av vattenytan reflekterar helt olika färg under den korta stund som solnedgången varar. Från ärggrönt och persika med stråk av violett till blått och vaniljgult. Änderna simmar i strandkanten och i en vik letar en svanfamilj efter något att äta på sjöbotten.
Bruno Liljefors (1860–1939) var naturalismens principer trogen livet ut. För honom var naturen den bästa artisten och läromästaren. En konstnär bör helt enkelt eftersträva att få det så likt naturen som möjligt, ansåg Liljefors, som lärde sig av friluftsmåleriet i Frankrike på 1880-talet men föredrog Upplands skogar för studier av duvhökar, berguvar, tjäder- och orrspel. Genom observationer på plats i fåglarnas livsmiljö, alltid med akvarellådan som redskap och geväret över axeln, revolutionerade han djurmåleriet.
Allan Ellenius skriver i sin monografi om Liljefors (2006) om landskapet som erfarenhet. Liljefors besatt djupa sådana kunskaper som skogsströvare och jägare, vilket gjorde naturen till något mera än ett ämne för estetiska betraktelser. Landskapet vittnade om den äldre allmogekulturen i gärdsgårdarna, åkrarna och ängarna. I skildringen av rovfåglars jakt framträder också darwinismens idé om kampen för tillvaron.
Lars Jonsson (född 1952), det naturalistiska djurmåleriets ättling, utgår inte på samma sätt från fåglarnas livsmiljö. Målningarna som ses genom tubkikarens begränsade synfält inkluderar visserligen platsen men fokuserar främst på fågeln framför handlingen. Han skjuter heller inte fåglarna, som Liljefors ofta gjorde, för att ställa upp lämpligt motiv.
Utställningen på Waldemarsudde innehåller cirka 150 studier, skisser och målningar i olja och akvarell. Särskilt givande är studierna från resor i Antarktis och Arktis. I dessa studier är målningarna mer som anteckningar och skisser, med noteringar i blyerts.
I produktivitet och tillvägagångssätt, med noggranna observationer inför naturen, liknar han Liljefors. Jonsson koncentrerar sig dock på fåglar, andra djur tycks inte intressera honom. Därför kallas han också fågelmålaren.
Rent generellt är Jonsson flödigare och mer livfull i akvarell än i olja. Det kan bli lite för tillrättalagt när han arbetar fram sitt motiv i ateljén. Måleriets möte med duken är en annan process, tillstår Jonsson, än den snabba akvarellmålningen i fält där hand och synintryck förenas.
Det finns dock utmärkta exempel på målningar som får en speciell karaktär av oljemåleriets tjockare färg. ”Skator i novembersnö” hör till mina favoriter.
I ”Vingar över Karahavet”, 2007, återkommer Jonsson till ett av sina favoritmotiv, praktejdern. Jämfört med Liljefors ”Eidersträck” på Thielska är denna målning mer detaljerad och bjärt i tonen. Det är som om fåglarna står stilla i luften trots att vingarna rör sig. Liljefors betonade rörelsen framför exaktheten och suddade därför ut vingpennornas teckning. I en akvarell som ”Korpvinter”, 2010, är däremot skärpan en förutsättning för korparnas livfulla lyster.
Anna Brodow Inzaina i Svenska Dagbladet 13 december 2012
Brodows blandning 