Angående Susanna Slöörs artikel i Omkonst jubileumsserie

Susanna Slöör har skrivit en artikel på Omkonst som föranleder mig att svara henne, då hon tar avstamp i en recension som jag skrev för Omkonst om Slöörs utställning på Galleri Argo i oktober. Jag blev inkallad som gästrecensent då Slöör medverkar i redaktionen. Till mitt förfogande hade jag 2000 tecken, vilket för en dagstidning är en recension av en notis storlek. Det fanns alltså inte utrymme för någon fördjupning, vare sig i måleriet som sådant eller de frågor som aktualiserades i den medföljande katalogen.

Jag har valt att bemöta Slöörs artikel här på min blogg istället för på Omkonst, möjligheten fanns för mig att publicera ett genmäle, men det skulle i så fall inte komma att publiceras förrän efter jul.

Bortsett från det något olämpliga i att i en text till en jubileumsskrift, som gör anspråk på att äga större giltighet än ett blogginlägg eller en dagstidningsnotis, fästa vikt vid en recension – därtill en recension av den egna utställningen där det är givet att den recenserade konstnären anser att recensenten är dum – är det märkligt att Slöör inte uppfattar att det vi talar om i mångt och mycket är samma sak.

För dem som läser mig regelbundet i Svenska Dagbladet, här på min blogg och i tidningar som Axess där traditionens och måleriets flagga är i topp, torde min konstsyn vara ganska klar.  Jag tycker därför inte att jag bör avkrävas en förklaring till vad jag egentligen tycker om måleri, som redaktören Leif Mattsson uppmanade mig i ett brev.

Det jag gör i min recension av Slöörs utställning är att problematisera ett förhållande i konstvärlden där måleriet, som tidigare åtnjöt en solid position, idag har kommit att spela en sekundär roll. Det betyder inte att måleriet inte har sin självklara plats i samtidskonstens många uttryck, men måleriet som tradition och det historiska medvetandet stannar ofta vid referenser från 1960-talet och framåt.

”Duger Susanna Slöörs måleriska språk som uttrycksmedel för samtidskonsten?” Det var min inledande fråga i recensionen. Om man med ”samtidskonsten” menar all konst som görs just nu, gör det förstås det. Men samtidskonsten är inte synonymt med konsten just nu, vill jag hävda. Konsten har sina hierarkier och det finns sådant som äger större giltighet än annat. Är det förvånande att Slöörs utställning endast recenserades av Omkonst (av de större dagstidningarna)? Jag säger inte att jag är nöjd med detta förhållande, men det är ett faktum.

Anledningen till att jag problematiserade denna fråga var innehållet i katalogen – naturligtvis inte att jag först skulle ha rådfrågat en kollega om vad vi skall tycka om det här, som om konsensus är eftersträvansvärt i kritiska bedömningar.

Därmed inte sagt att det inte råder en stark konsensus i konstvärlden om vad som är angeläget, slutligen definitionen av vad som är konst. Konstbegreppet har för länge sedan sprängt sina ramar, det som frågan handlar om idag är vad som är bra och angelägen konst.

Jag tror att Susanna Slöör får nöja sig med det omdömet av en kritiker att hennes måleri är bra. Som uttrycksmedel för den konst som i dag står högst i kurs, nämligen den konst som snarare utgår från en kritisk diskurs än måleriet som tradition, är hennes måleri otillräckligt, då det saknas referenser till en samtida politisk och social verklighet. För denna del av konstvälden talar hennes argument om ett måleriskt språk där orden brister för döva öron.

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Angående Susanna Slöörs artikel i Omkonst jubileumsserie

  1. Anders Knutsson skriver:

    Hej Anna,
    Lite sent med en kommentar här kanske, men jag kör på i alla fall. Jag läste också recensionen om Slöörs måleri, som ganska ny läsare av Omkonst, och ville göra en kommentar där. När jag tittade närmare fann jag ingen kommentar till någon artickel där överhuvudtaget. Konstigt!! Har ingen av mina kolleger i Sverige någon åsikt om nånting? Är man rädd och försiktig? Var är alla dem som chattrar på stup i ett på FaceBook? Just din recension öppnar ju en låda mask (a can of worms), alltså mycket komplex för det lilla utrymmet. Du ”problematiserar ett förhållande i konstvärlden där måleriet spelar en sekundär roll”. Så frågan är: What’s the problem? Ms Slöörs måleri ? Hon har valt att måla. Om nu 99% av resten av konstnärer väljer t ex att sjunga nidvisor om Mohammed eller äta negerbollar i ett mörkrum, är hennes val därför inte relevant som uttrycksmedel för samtiden, som sådan (per se)? Stor fråga! Visst verkar det som det numera finns mycket fler rätter på konstens smörgåsbord, men är den nya ”gum-sum-pac”-rätten bättre än Jansons Frestelse, bara för den är ny? Som jag ser det, är, eller borde, Slöörs jobb att göra världens bästa, innovativa och mest fantastiska ”frestelse”. Politik och samhällskritik är det få målare/konstnärer som lyckats med, om man tittar i backspegen.

  2. Ja, det är komplexa frågor på litet utrymme. Debatten kommer förhoppningsvis att rulla vidare i Omkonst. Min recension av Slöörs utställning reflekterade ett konstteoretiskt problem som handlar om konstens olika uttrycksmedel och ett tillstånd i konstlivet som har blivit alltmer uppenbart. Eftersom Slöör tar aktivt ställning i dessa frågor – såväl i egenskap av kritiker som konstnär, tyckte jag att det var relevant att spinna vidare på frågan i min recension.

    Jag skriver på två ställen att Slöörs måleri är bra. Räcker inte det? Måste det vara bra på en skala? Om jag inte hade dragit in det här med samtidskonsten i recensionen hade allt varit frid och fröjd. Jag kunde ha fortsatt med lite inkännande positionsbestämningar av Slöörs måleri och jag hade inte förargat någon. Nu gjorde jag något annat. Åsikter om detta var bra eller inte överlåter jag åt Omkonsts läsare att debattera. Jag kommer troligtvis inte att lägga mig i den debatten med ytterligare inlägg.

    Det som jag tycker är bra med Omkonst är att man visar på en bredd i konstlivet. Denna bredd är inte lika synlig om man tittar på de större dagstidningarnas urval. Genom att behandla konstlivet i hela sin bredd relativiserar man den givna ordningen och synliggör den hierarki som faktiskt finns, men som för de allra flesta aktörer är osynlig, eller kanske snarare obegriplig. Att man gör detta betyder inte att hierarkin upplöses och försvinner, man bara synliggör den. Liksom jag synliggjorde den, men utifrån ett annat perspektiv.

    • Anders Knutsson skriver:

      1. Det är inte helt OK för mej att Omkonst publicerar en recension om chefens utställning.
      2. En konstnär bör aldrig besvara en recension. Långt mindre kritisera recensenten!
      3. För mej, som läser en hel del om konst, speciellt måleri, räcker det inte att säga det är bra. Säg det två gånger blir värre! Ditt valda yrke och uttryck är ju ord. Och det finns ju tusentals konstnärer som målat ansikten, upp till och med idag. Är Chuck Close ”bra”? …

  3. Ok, Anders. Jag håller med dig om detta. Även på punkt 3. De där kvalitetsbedömningarna – bra på en skala – är meningslösa. Kritikern skall lyfta fram relevanta frågor som den utställande konstnären aktualiserar genom sitt utställning och på så sätt vara en samtalspartner, det tyckte jag att jag främst gjorde i min recension.
    Men nu blir du den sista som får kommentera på den här tråden. Jag vet att det finns andra som är beredda att diskutera frågorna på Omkonst och jag vill inte locka över den debatten på min blogg. Så jag stänger tråden här, men du är välkommen att kommentera i andra inlägg.

Kommentarsfältet är stängt.