Angående Susanna Slöörs artikel i Omkonst jubileumsserie

Susanna Slöör har skrivit en artikel på Omkonst som föranleder mig att svara henne, då hon tar avstamp i en recension som jag skrev för Omkonst om Slöörs utställning på Galleri Argo i oktober. Jag blev inkallad som gästrecensent då Slöör medverkar i redaktionen. Till mitt förfogande hade jag 2000 tecken, vilket för en dagstidning är en recension av en notis storlek. Det fanns alltså inte utrymme för någon fördjupning, vare sig i måleriet som sådant eller de frågor som aktualiserades i den medföljande katalogen.

Jag har valt att bemöta Slöörs artikel här på min blogg istället för på Omkonst, möjligheten fanns för mig att publicera ett genmäle, men det skulle i så fall inte komma att publiceras förrän efter jul.

Bortsett från det något olämpliga i att i en text till en jubileumsskrift, som gör anspråk på att äga större giltighet än ett blogginlägg eller en dagstidningsnotis, fästa vikt vid en recension – därtill en recension av den egna utställningen där det är givet att den recenserade konstnären anser att recensenten är dum – är det märkligt att Slöör inte uppfattar att det vi talar om i mångt och mycket är samma sak.

För dem som läser mig regelbundet i Svenska Dagbladet, här på min blogg och i tidningar som Axess där traditionens och måleriets flagga är i topp, torde min konstsyn vara ganska klar.  Jag tycker därför inte att jag bör avkrävas en förklaring till vad jag egentligen tycker om måleri, som redaktören Leif Mattsson uppmanade mig i ett brev.

Det jag gör i min recension av Slöörs utställning är att problematisera ett förhållande i konstvärlden där måleriet, som tidigare åtnjöt en solid position, idag har kommit att spela en sekundär roll. Det betyder inte att måleriet inte har sin självklara plats i samtidskonstens många uttryck, men måleriet som tradition och det historiska medvetandet stannar ofta vid referenser från 1960-talet och framåt.

”Duger Susanna Slöörs måleriska språk som uttrycksmedel för samtidskonsten?” Det var min inledande fråga i recensionen. Om man med ”samtidskonsten” menar all konst som görs just nu, gör det förstås det. Men samtidskonsten är inte synonymt med konsten just nu, vill jag hävda. Konsten har sina hierarkier och det finns sådant som äger större giltighet än annat. Är det förvånande att Slöörs utställning endast recenserades av Omkonst (av de större dagstidningarna)? Jag säger inte att jag är nöjd med detta förhållande, men det är ett faktum.

Anledningen till att jag problematiserade denna fråga var innehållet i katalogen – naturligtvis inte att jag först skulle ha rådfrågat en kollega om vad vi skall tycka om det här, som om konsensus är eftersträvansvärt i kritiska bedömningar.

Därmed inte sagt att det inte råder en stark konsensus i konstvärlden om vad som är angeläget, slutligen definitionen av vad som är konst. Konstbegreppet har för länge sedan sprängt sina ramar, det som frågan handlar om idag är vad som är bra och angelägen konst.

Jag tror att Susanna Slöör får nöja sig med det omdömet av en kritiker att hennes måleri är bra. Som uttrycksmedel för den konst som i dag står högst i kurs, nämligen den konst som snarare utgår från en kritisk diskurs än måleriet som tradition, är hennes måleri otillräckligt, då det saknas referenser till en samtida politisk och social verklighet. För denna del av konstvälden talar hennes argument om ett måleriskt språk där orden brister för döva öron.