Rokeby Venus, c. 1647–51. 122 cm x 177 cm. National Gallery, London.
Malin Ullgren skrev en märklig krönika strax före jul i vilken hon för ett resonemang som ändar i slutsatsen att politiskt motiverade reaktioner mot konst i form av vandalism är en högre form av konst än det vandaliserade konstverket. Hur skall man annars förstå hennes idealiserande beskrivning av suffragetten Mary Richardsons attack med en köttyxa mot Velázquez målning Rokeby Venus 1914?
I sin beskrivning utgår hon från en filmatisering, dramaserien Parade’s end, i vilken scenen där Richardson skär i konstverket är en nyckelscen. Huvudpersonen, en feministisk aktivist, har flytt in i ett museum undan polisen och rasande manliga motdemonstranter. Där blir hon vittne till när en annan kvinna går loss på konstverket med en yxa:
Scenen i ”Parade’s end” är talande. Först en känsla av att vara i ett fredat rum, där ingen konflikt finns, där en naken kvinnokropp bara kan tolkas som det rätta och det sköna. Men så kommer Mary Richardson med sin förskärare och bryter konsensus. Kanske är det just då det sköna förvandlas till konst?
Filmen utgår från en verklig händelse. Suffragetten Mary Richardson tillhörde en militant del av den engelska suffragett-rörelsen under ledarskap av Emmeline Pankhurst, grundare av Women’s Social and Political Union. De var feministiska aktivister som, missnöjda med de etablerade partiernas arbete för kvinnors rättigheter, ställde sig utanför det politiska systemet och tog till illegala medel för att göra sina röster hörda. Skadegörelse, brand och våldsamma upplopp hörde till arsenalen. Mary Richardsons handling att gå loss på Velázquez målning med en yxa, skall ses i detta sammanhang. Richardson blev senare, föga förvånande, ledare för den kvinnliga avdelningen i British Union of Fascists, liksom flera andra ledande suffragetter med bakgrund i WSPU.
Damage sustained in the attack by Mary Richardson in 1914. The canvas was later restored and the incisions repaired. The breaks visible in this photograph, above her shoulder and vertically across the upper left of the image, were to the glass only. Källa: Potterton, Homan. The National Gallery. London: Thames and Hudson, 1977. 15.
I ett uttalande i The Times 11 mars 1914 angav hon som skäl till attacken att det var en protest mot regeringens behandling av Mrs Pankhurst:
I have tried to destroy the picture of the most beautiful woman in mythological history as a protest against the Government for destroying Mrs Pankhurst, who is the most beautiful character in modern history. Justice is an element of beauty as much as colour and outline on canvas. Mrs Pankhurst seeks to procure justice for womanhood, and for this she is being slowly murdered by a Government of Iscariot politicians. If there is an outcry against my deed, let every one remember that such an outcry is an hypocrisy so long as they allow the destruction of Mrs Pankhurst and other beautiful living women, and that until the public cease to countenance human destruction the stones cast against me for the destruction of this picture are each an evidence against them of artistic as well as moral and political humbug and hypocrisy.
”Justice is an element of beauty as much as colour and outline on canvas”
Mary Richardson tog alltså lagen i egna händer och skipade rättvisa – enligt hennes uppfattning om vad som är rätt och fel, och vad verklig skönhet är. Det är var en politisk aktivism som inte gjorde skillnad mellan politik och estetik, symboliska och reella värden.
Hur kommer det sig att Malin Ullgren kommer in på detta? Skälet till artikeln är höstens principdebatter om konst och kulturuttryck. Där urskiljer hon två läger:
En grupp, ofta vänsterdefinierad, menar att konst inte kan betraktas som en helighet i sig, utan den tål att flyttas bak eller fram, läggas till och dras ifrån.
Den andra gruppen, ofta av sig själv definierad som liberal, menar att det svenska kulturklimatet har blivit fegt, tillbakatryckt av till exempel postkoloniala studier eller av allmän politisk korrekthet.
Med dessa två positioner definierade gör Ullgren en imponerande tankeförflyttning och ser Richardsons ”tillägg” som en kreativ akt, som, förutom att det inte skall ses för vad det är, vandalism, inte heller skall förstås som censur. Attacken mot konstens helighet tillhör nämligen konsten själv, menar Ullgren:
Före händelsen påminner museisalen om ett religiöst rum: tystnad eller mummel, kontemplation. Det är vackert och betydelsefullt på sitt sätt. Men är det verkligen just konstens hjärta: att vara helig och oberörbar? Att konstnärliga bilder och texter har varit objekt för politiska reaktioner under hösten är naturligtvis inget unikt för samtiden eller för Sverige. Det är heller inte en sorts reaktioner som i första hand hänger ihop med censur. Snarare tillhör reaktionerna konsten själv. For better, for worse. Men utan dessa reaktioner försvinner skillnaden mellan Velázquez bild och en flisa av en flintyxa i en monter.
Den sista meningen är ju högst oklar vad hon egentligen syftar på. ”Men utan dessa reaktioner…” – vilka reaktioner? Richardsons yxa eller den akademiska vänsterns postkoloniala kritik av vissa representationer? Slutsatsen tycks vara att bildstormarna, av vilka slag det än må vara, har rätt att ta bort, ändra på historien och skapa nytt. Eller som en av kommentatorerna till artikeln skriver: ”skall konsten väcka diskussion och finnas kvar så att framtida generationer också skall kunna diskutera den? Eller sitter vänstern med historiens facit och kan ta sig rätten att sätta punkt för all debatt genom att avlägsna/skära sönder verket”?
Brodows blandning 
Hon tycks överens med Vilks, eller nej förresten, vet inte om Vilks skulle tycka att det är okej att gå lös på a n d r a s verk, men hon tycks applicera hans konstsyn – allt som händer verket blir en del av verket. Med den synen kan vi ju skrota allt vad museer heter. Bara nuet gäller, varken då eller framtid.
Jag tycker, milt sagt, att det inte håller.
Jämförelsen med Vilks processverk tänkte jag inte på, fast först måste Richardson bli konceptkonstnär och erkänd som sådan för att lyckas med det konststycket att bli intressantare än Velasques, dvs att göra ett tillägg som enligt konstvärlden har högre relevans än själva ursprungsverket, och det låter lite långsökt. Tror inte ens Vilks tycker så, nej.
Så talibanerna utförde i själva verket en kreativ akt när de sprängde sönder buddha-statyerna…?
Fantastiskt…
Såg din kommentar på bloggen: ”hur förvrängt allting kan bli när ändamålen helgar medlen,” Koncist!
Tack för den klargörande analysen. Ullgrens artikel var verkligen egendomlig. Men så är hon också en av anledningarna till att jag inte längre prenumererar på DN.
Tack för det, Börje. Ibland får jag huvudbry och för att kunna reda ut vad det är i artikeln som ger mig huvudbry måste jag analysera den. Det kan vara bortkastad tid. I vilket fall som helst, man riskerar att hamna i något av de två läger som Ullgren ställer upp, och jag kan inte säga att jag vill ansluta mig till något av dem.
Hej Anna,
Hittade din blogg och kommentar av en slump. Eftersom du investerade så mycket irritation och analys på mig och min text, fick jag lust att hastigt kommentera din kritik.
Jag följer ett tankespår, som du som konstvetare naturligtvis kan mycket om: idén att konst är ett mottagande, ett komplex av kunskaper och reaktioner i förhållande till ett verk. Det andra kan kallas måleri, skulptur, vers, etc. Det är alltså inte en fråga om för eller emot vandalism (varför så lönnaggressiv?) utan en beskrivning av hur ”konst” är något annat vid Richardsons attack och i vår, än det var när Velasquez målade.
Malin Ullgren
Hej Malin!,
Kul att du hittade hit och kommenterade. Nja, särskilt lönnaggressivt är det inte, jag har inget emot dig som person eller skribent, men jag blev inte klok på din krönika, vad du egentligen argumenterade för eller mot genom att ta upp Richardsons handling och likna det vid konst. När jag inte får ihop logiken i en text sätter jag igång och analyserar den för att räta ut vad det är som jag inte får ihop tankemässigt. Därav analysen här på bloggen.
Jag tror inte att man kan dra paralleller mellan Richardsons handling och vårt konceptuellt grundade konstbegrepp som är en rätt modern företeelse. Det går naturligtvis att se Richardsons attack som en konstnärlig handling med vårt sätt att se på konst, men då är det vi som tillskriver verket konstnärliga kvaliteter utifrån dagens konstbegrepp. Fast det är föga sannolikt att så skulle ske.
Det är lite grann samma tankefel som Lars Vilks tar upp i sitt senaste inlägg på bloggen http://www.vilks.net/2013/01/27/1621-konstvarldens-dygder/ där han kommenterar Salomon Schulmans artikel i DN om Michael von Hausswolfs askmålningar. Schulman leker med tanken att det med dagens estetiserade verklighetsuppfattning är möjligt att till slut betrakta konstnären Adolf Hitlers Majdanek som en gigantisk installation. Det är en hypotetisk tanke, men den faller på det orimliga i att konstvärlden skulle acceptera Majdanek som konst. Inte heller en yxattack mot Velasquez skulle av konstvärlden bli bekräftat som konst, där skulle konstopinionens dom vara enig: det är vandalism.
Jag tolkade uttryck som ”skitkrönikor”, m m, som en rätt aggressiv inställning. Jag är van att ta emot ganska mycket, med med tanke på din roll på universitet och SvD, förväntade jag mig helt enkelt ett större intresse för den rent sakliga aspekten, och ett något mindre för den lönnaggressiva möjligheten ett bloggande i ensamt majestät ger.
Dock är det intressant att läsa din mer utvecklade hållning. Jag håller med om att ett evigt utvidgat konstbegrepp imploderar, eller i alla fall blir poänglöst. Dock vill jag bara upprepa (om det inte har framgått) att jag inte tänker på Richardsons attack som konst i sig – men att den bekräftar Velasquez tavla som konst i vår moderna förståelse. Hennes reaktion är en av en myriad – ofta mer konstruktiva bekräftelser – som bidrar till att definiera konst. Från mästerverk, med hantverksskicklighetens ekvilibrism, till mottagandets, diskussionens struktur, som är den vi lever i. For better, for worse, etc – men fortfarande en del av vårt sätt att skilja konst från till exempel hantverk.
Ja, Malin, jag medger att ”skitkrönika” som jag skrev i en passus i ett inlägg dagen därpå var ett slipprigt omdöme som var lite för opolerat för att passa i skrift, det är sådant man kan släppa ur sig när man pratar med folk eller – som är vanligt att folk gör – twittrar, men det ser inte bra ut i skrift. Fast artikeln som du vänder dig mot var sakligt bemötande, och mitt svar till dig här är sakligt bemötande. Det handlar alltså inte om att min hållning har förändrats och nu fått en annan ton, eller att min yrkesidentitet förvandlas till lönnaggressivitet bakom tangentbordet bara för att det är en blogg – enbart om ett olämpligt ordval i en passus. Det vill jag ta tillbaka.
Däremot står jag fast vid min kritik, att dagens konceptuellt betingade konstbegrepp inte kan appliceras på gårdagens konst för att sätta en pågående kulturdebatt i ett förklarande ljus, om det inte ens är sannolikt att en yxattack på Velazquez någonsin, vare sig med dagens eller gårdagens konstbegrepp, skulle kunna höjas till konst.