Thomas Nydahls Black Country

Jag är sen på bollen i blogg- och vänskapskretsen runt Thomas Nydahl att kommentera hans bok Black Country. Fast inte senare än papperspressens skribenter; få dagstidningar har ännu recenserat den, trots det brännande och aktuella innehållet. Det torde inte minst bero på det brännande och aktuella innehållet i sig självt: en skarp kritik av multikulturalismen som politisk idé och  islamismen som ideologi ställer höga krav på stringens och förmåga att hålla tungan rätt i mun. Fallgroparna är många och risken är överhängande att stämplas som islamofob eller rasist – om  det finns något som legitimerar  eller understöder den oro som många människor känner inför stora förändringar i samhället och som gör att de kanske väljer att rösta på SD som politiskt alternativ. Det är en så överhängande risk att trampa fel eller dra fel slutsatser att jag till och med har dragit mig för att skriva det här blogginlägget. Enklast är att låta bli. Enklast är också att markera avstånd utan att egentligen diskutera vad han skriver om (bara det han inte skriver om) och avfärda Nydahls bok som ”dåligt skriven” – vilket den absolut inte är.

Boken är frukten av ett flertal resor till och mångårigt studium av ”Black Country” i engelska West Midlands, gruv- och industridistriktet norr och väster om Birmingham. Nydahl kommer själv från Malmö och fann många likheter mellan de båda industristäderna Malmö och Birmingham. Båda städerna och länderna ligger honom också varmt om hjärtat.

Det är ett försök att låta två samhällen spegla sig i varandra.  Det inledande kapitlet redogör på ett intressant sätt för Birminghams och Black Countrys tidiga historia. Med utgångspunkt i Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England (1844-45) skildras den sociala strukturen och hur de olika samhällsklasserna formerade sig i förhållande till varandra och till de olika näringarna. Med Nydahls ord är Engels skrift  ett ”lysande socialreportage” som inte bara används som källa, då den är rik på faktauppgifter, utan också har varit inspirerande som metod. Engels åkte runt och pratade med folk och såg misären med egna ögon. Nydahl åker runt i dagens Black Country och gör intervjuer och läser dagstidningar, och han åker buss och kommenterar den skränande ungdomen som väl egentligen borde befinna sig i skolan.

Från Engels beskrivning dras paralleller till dagens samhälle. Engels behandlade den omfattande invandringen från Irland till de engelska arbetarstäderna. Utifrån tesen att ”en arbetare egentligen är en vara som industrins ägare hanterar efter eget godtycke” förklarade han den irländske arbetaren som en reserv som kan hämtas när den behövs. Arbetskraftsinvandring fanns alltså redan på Engels tid.

Den ganska långa inledningen i industrialismens historia med utdrag ur Engels skrift, och vidare hur arbetar- och fackföreningsrörelsen formerade sig, fungerar som en inkörsport till en diskussion av vad som händer i ett samhälle när en tidigare ekonomisk och social struktur  ersätts av rotlöshet och befolkningsskifte. Den negativa utvecklingen i Birmingham och andra orter i området har under de senaste decennierna eskalerat: hög arbetslöshet särskilt bland invandrare, utslagning, gettoisering, konflikter mellan grupper med olika etnisk och nationell identitet, bristande skolgång och hälsa, vandalism, huliganism, våldsbrott och ”heders”-relaterade brott m.m.

Jag tror inte någon egentligen har invändningar mot problembilden. Sedan är frågan vad som är orsak och vad är verkan? Nydahl menar att England befinner sig i krig, vilket är starka ord. Efter en genomgång av den sociala nöden som träffande beskrivs genom läkaren och författaren Theodor Dalrymple – Englands motsvarighet till Lubbe Nordström – övergår han till den växande kriminaliteten och islamiseringen. Blandningen av kritik mot islamismen och beskrivningar av gatuvåld är något förvirrande och problematisk. Här hade resonemanget tjänat på att hållas isär bättre.

Utgångspunkten är dock klar: Nydahl kritiserar islamismen som ideologi, inte fromma muslimer som grupp.

Så, varför skriver jag om islamismen och de islamiserade tillstånden som jag gör? Utgångspunkten är egentligen enkel. Om man värnar om den frihet vi har, och jag tänker i första hand på yttrande- och tryckfriheten, så måste man också aktivt motverka inflytande från ideologier som vill inskränka denna frihet. Idag pågår en process i hela Europa där regeringar centralt och makthavare på lokal nivå, oftast i samförstånd med den mediala eliten, böjer sig för den islamistiska rörelsen. Dess särkrav och ständiga angrepp på vår livsform kommer inte att hejdas förrän det finns en bred folklig förståelse för vad som håller på att ske.

Nydahl tror inte på en social upprättelse för ett Europa som ”redan låtit så mycket av nivellering och förfall pågå utan att ens försöka hejda det.” Tvärtom tror han att den utveckling vi redan ser av parallellsamhällen där de rika förskansar sig i lyxhem och gated communities medan de fattiga och utstötta bildar getton med egna normer och lagar (sharia) kommer att bestå.

Nydahl som beskriver sig som ”pessimist av naturen” har skrivit en bok fylld av patos och omsorg om ett samhälle som de flesta andra blundar för. Det är modigt gjort och det är en bok som förtjänar ett seriöst mottagande. Boken är utgiven på eget förlag och kan beställas här.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Litteratur. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Thomas Nydahls Black Country

  1. sessewetzel skriver:

    Thomas Nydahl skrev på sin blogg ett tag innan utgivningen, att han bestämt sig för att inte skicka recensionsex till dagstidningarna. De som ville recensera den måste alltså själv beställa/agera, vilket nog gör att den inte kommer att recenseras så värst mycket i den etablerade papperspressen.
    En bloggpost som kanske borde ha följt med, om de uteblivna recensionsex skulle ha skickats, är väl denna:
    http://nydahlsoccident.blogspot.se/2012/12/nationalismen-annu-en-gang-redovisar.html

  2. Tack, Cecilia, det är en bra bloggpost som klargör var han står.
    Förvisso kanske han hade fått fler recensioner om han hade skickat ut recensionsexeplar, men jag tror också att de flesta recensenter letar sig fram till bloggen och beställder den direkt från honom – om de vill. Hans namn och blogg är knappast okänd.

  3. sessewetzel skriver:

    Ja, fler är ju inte liktydigt med en bra företeelse – utan bara en genom historien i olika former, populär mängdmätare=flest vinner.
    Han skrev också då, att han var glad att slippa de ”vanliga” recensionerna.
    Vore jag också; det korta nuets ”tankar” tycks mig kortare och kortare, ju äldre jag blir…

  4. I.S skriver:

    Hej Anna!

    Det var ett tag sedan jag kommenterade på bloggen men den här diskussionen intresserar och berör, dels för att jag på håll följt utvecklingen i Sverige och dels sett ett annat perspektiv här i Storbritannien.

    Det som är intressant för mig är dels den kortsiktiga hysteri som ibland uppstår i svensk media då alla slår sig fria från möjligheten att associeras med eller misstänkas för att vara det ena och det andra. Istället för att lugnt och sansat, läsa, reflektera och bemöta. Sådana chimär-diskussioner som hade kunnat undvikas om de tre stegen efterföljdes. Därav blir en bok av denna karaktär sprängstoff och jag uppskattar ditt referat och tankar kring den. Blir rätt nyfiken på att läsa själv faktiskt.

    Med det sagt, så anser jag dock också utifrån det du beskriver och det citat som du lyft, att bokens tes verkar svajig. Jag har helt enkelt problem med att finna fog för citatet:

    ”Idag pågår en process i hela Europa där regeringar centralt och makthavare på lokal nivå, oftast i samförstånd med den mediala eliten, böjer sig för den islamistiska rörelsen.”

    Denna slutsats är för mig lika grundlös som tanken att pepparkaksgubbar kan uppfattas som kränkande. För det första undrar jag vilka dessa eftergifter är. Kanske måste jag läsa boken för att få en bild, men baserat på ett dagligt intag av nyheter och media så blir jag förbryllad över att jag inte själv märkt av att den radikala islamismen har tagit över Rosenbad.

    Inte heller kan jag finna stöd i att dagens dagstidningar eller nyheter är försvagade av islamifiering. Däremot har det både inom politiska kretsar och i media länge förts en diskussion om rätten till lika värde och ställning. Dessa diskussioner urartar ibland i de luftslott som jag nämnde tidigare, men grundförutsättningen är ändock densamma: att vi alla har rätt att behandlas med ett viss mått av respekt, oavsett vilka vi är och vart vi kommer ifrån.

    Den islamism som ombeskrivs, likt rasism och andra extrema rörelser, vill eliminera just detta. De sitter så att säga i samma småsinta båt. Därför har jag svårt för att förstå dessa påståenden om media och politiker (”PK maffia”) som urskiljningslöst placerar dem i denna båt.

    Att vi sedan har ett debattklimat i Sverige som ibland tenderar till att vara oerhört infekterat och kortsiktigt tror jag snarare har med tidens fäbless för drama och snabba nyheter. Sedan varierar ämnena. Men jag kan ha fel.

    • Thomas Nydahl skriver:

      LS, hur kan du skriva något så korkat som ”förbryllad över att jag inte själv märkt av att den radikala islamismen har tagit över Rosenbad.” Det finns inget fog för en sådan slutsats av det du citerar mig för, nämligen ”böjer sig för den islamistiska rörelsen.” Jag ber dig observera ordet ”böjer”. Jag har ägnat Black Country studier, både på plats och i litteraturen, sedan 1998 och det dröjde länge innan jag yttrade mig. Boken är fr.a. ett resultat av de senaste sex årens resor i landskapet och den läsning det krävt. Läs innan du kommer med så svepande omdömen som här.

      • I.S skriver:

        Hej Thomas,

        Min slutsats är lika svepande som citatet taget från din bok. Som jag nämner vid flertalet tillfällen är det svårt för mig att dra några slutsatser om din bok och vad du skriver i den, jag har också uttryckt en önskan om att läsa den så att jag kan bilda mig en bättre uppfattning.

        Men baserat på citatet, Annas inlägg samt dina egna blogginlägg, som jag läst i anknytning, så förbryllar citatet mig fortfarande. Den bild som presenteras där media och politiker ”böjer sig för den islamistiska rörelsen.”, finner jag grundlöst. Mina efterföljande tankegångar baseras på detta citat och en samtidsdebatt som så ofta kommer med dylika kategoriska påståenden. Jag ber också om exemple på dessa eftergifter. Kanske är det så att du i din bok kommer med konkreta exempel på detta, underbyggda och med källhänvisningar, i sådana fall ser jag fram emot att läsa dem.

        Du ber mig att ta hänsyn till ordet ”böjer”. Hur kan ordet uttolkas annat än att någon ger vika för, och därmed också ger fritt spelrum? När jag nu ändå har priviligiet av att kommunicera med författaren direkt får du mer än gärna upplysa mig om hur du menar att det skall förstås.

        Jag uppskattar att i rådande debattklimat är det problematisk att skriva en bok som lyfter dessa ämnen och att det kräver omfattande studier. Men jag tror inte att din nuvarande ton kommer att underlätta det, då den lämnar mycket i övrigt att önska,

  5. Hej I.S.

    Jag uppskattar verkligen ditt inlägg. Du har ju sedan en tid tillbaka bott i London och vet betydligt mer än jag eller någon annan här vad som pågår i England och hur situationen beskrivs där. Själv blir jag mest perplex när jag läser en bild av dagens England som är så dyster. Problembilden är säkert sann, men den är sedd utifrån en viss synvinkel. Jag tror att situationen är mer komplex än så, det man ser och upplever är en sak, vad som är orsak och verkan är en annan. För att klargöra det krävs ganska omfattande studier på en vetenskaplig nivå. Bokens ambition är inte vetenskaplig, dock är påståenden i regel styrkta, han redovisar källor och hänvisar till tidningsartiklar m.m. Det går därför att följa hans resonemang och värdera de källor han hänvisar till.

    Jag tror att bokens övertoner kan ha att göra med den infekterade debatten i Sverige, att saker och ting inte låter sig sägas i ett rum där tankar och teser prövas på ett öppet. nyfiket och samtidigt kritiskt sätt. Istället polariseras debatten, och som du beskriver, man slår i från sig för att inte förknippas med det ena eller andra lägret. Där är vi nu, bland pepparkaksgubbar och islamister.

    • I.S skriver:

      Fair enoug, jag får läsa boken och se hur han resonerar helt enkelt.

      Jag kan också tycka att bilden av Storbritannien är något dyster, antingen det eller rojalistromantisk. Sedan befinner jag mig ju som sagt i London, där saker ställs på sin spets som det så ofta blir med storstäder. Det som förvånar mig mest är antagligen den enorma segregationen som lever sida vid sida om en acceptans och öppenhet vi i Sverige väldigt sällan visar.

      Sedan är det som du säger en oerhört komplex fråga som inte handlar om så många skikt i samhället att det blir svårt att hålla reda på som privatperson. Vi får väl fortsätta att hålla det öppna samtalet just öppet och lära oss under tiden!

      God fortsättning.

  6. Jag har inte tid att bemöta era inlägg här på bloggen, men jag vill lägga till att Thomas har klargjort en viktig sak: http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/01/viktigt-klargorande.html angående min tolkning av att ”England befinner sig i krig”.

    Jag tolkade det i anslutning till den starka kritik av islamismen som finns i boken, men det syftar helt enkelt på det ”krig mot terrorismem” som Storbritannien, genom sina styrkor i Irak och Afghanistan, deltar i.

  7. Thomas Nydahl skriver:

    I.S: Jag ber dig med en liten smula större allvar begrunda dina egna ord: ”förbryllad över att jag inte själv märkt av att den radikala islamismen har tagit över Rosenbad” och jämför denna raljerande ton – just det, tonen! – med vad jag faktiskt skriver: ”böjer sig för den islamistiska rörelsen.” Om du inte ser hur man i England, liksom i Sverige, böjer sig för islamisterna i fråga efter fråga så finns det ju inget att diskutera. Å andra sidan är du inte ensam om att inte se och lära. Vad min bok berättar vet du inte idag eftersom du inte läst den. Men raljerandet och förlöjligandet är jag van vid. Islamismen, könsapartheiden inom islam, den totalitära religionsrörelsen är samtidsfenomen som kräver ett större allvar.

    • I.S skriver:

      Jag tror jag för min del drar streck i debatten här. Jag har inget mer att tillägga, annat än att jag fortfarande är intresserad av att läsa din bok och önskar dig en god fortsättning på året.

  8. sessewetzel skriver:

    Förlåt att jag lägger mig i – men jag ser det nog som om I.S. talar om ett bra mycket kortare …tidsperspektiv? än Thomas Nydahl.
    Ens ”hemmaläge” är ju fortfarande lika nära idag i den enskilda vardagen som alltid, ”trots att” den ”internationella närheten” har gått med raketfart de sista decennierna. Jag minns fortfarande när Anders Lundin sade på P3 någon gång i början på 90-talet – ”nu när hela världen är inom faxavstånd”. Själv hade jag bara något år tidigare återvänt från telex i Afrika, och fröjdades åt den tekniska förändringen och möjligheten till kommunikation; lite snabbare, och framför allt mycket billigare! 🙂
    Som jag ser det – oavsett Afrika-parentesen, som var till för att belysa tidsperspektiv i kommunikationskostnad… den ”digitala revolutionen” är nog lika förvillande som en hel del av tidigare århundradens omvälvningar. Svårigheten att greppa bara ett par decenniers utveckling, tycks lika svårt som alltid… åtminstone för de som lever mitt i smeten.
    Som t ex: Själv bodde jag i Lund i många år. Men när var jag i domkyrkan, på Kulturen, på Arkivmuseet? Aldrig. De var givna saker i min omgivning som bara fanns där utan att jag besökte dem, och som vilken turist som helst säker vet mer än jag…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s