När ens självbild är att man är graciös som en balettdansös men verkligheten tränger sig på

repetition-of-the-dance-detail-1877

Edgar Degas, 1877

Det är väl dags att ta bort de där akvariefiskarna nu och lägga in något annat här. Jag tog paus för jag behövde skärma av mig och koncentrera mig på det svåra slutkapitlet, men det resulterade ändå i att jag fortsatte att läsa andras bloggar – med nöje och behållning, vill jag tillägga.

Vi har inte utlovat nyårslöften, däremot köpte min man och jag, på förra årets sista dag, träningskort på Friskis & Svettis. Förutom några förkylningsdagar i början av året har det gått riktigt bra. Det är så nära hemmet, jag går dit på 10 minuter, vilket ökar chansen att träningen blir av. Nu har jag både jympat, dansat och spinnat (om man säger så). I fysisk styrka har jag god grundnivå, konditionen är det heller inget fel på, men koordinationen! Det är jag och killarna i gruppen som står där och inte får ihop arm- och benrörelser. Därför gick jag idag på en dans soft – tidigare hette det senior, men för att inte skrämma bort yngre heter senior numera soft.  Det passar mig utmärkt.

Det fick mig att minnas alla danskurser jag har börjat på i mitt liv men avbrutit bara efter några gånger. En gång började jag på balett. Jag såg fram emot det så och hade köpt ett rosa linne, ett par tajts och nya mjuka dansskor, redo att bli balettdansös. Min kompis gick med första gången och satte sig längst bak i salen. Sedan vet jag inte vad det var som hände, men jag kunde inte utföra några av de rörelser som de andra i gruppen gjorde. Det hade väl delvis med den nämnda koordinationen och stelheten att göra, men främst var det de nya fina skorna som satte krokben för mig. När de andra snurrade runt i piruett fick jag hoppa runt på stället för att överhuvudtaget ta mig runt. Min kompis var alldeles röd och tårögd av återhållen skratt när vi gick därifrån, och efter vad jag minns var det första och sista gången som jag dansade balett.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Dagbok och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När ens självbild är att man är graciös som en balettdansös men verkligheten tränger sig på

  1. Cecilia skriver:

    Rekommenderar lite qigong.
    Bra för att få koll på småmusklerna… 🙂

    • Ja, de små musklerna är inte att förglömma. Tidigare gick jag på gym och var stolt när jag kunde lägga på vikter som klart överträffade de spinkigaste männen, tills min syster som är massör sa till mig att då är det bara de stora muskelgrupperna som jobbar 😉

      • Cecilia skriver:

        Jag minns när jag efter ett rejält ryggskott för en hel del år sedan, hamnade hos en naprapat. Som berättade för mig om de små, små musklerna mellan kotorna…
        Så började jag med qigong en del år senare. Och såg ljuset!
        Kineserna har ett talesätt har det sagts mig, om att man åldras nerifrån och upp – inte helt fel… De små musklerna är inte bara många, utan nog rätt mycket viktigare än de stora… numera är min rörlighet bättre än på flera decennier. Ja, t o m sedan jag var barn!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s