Akseli Gallen-Kallela, Gosse och kråka, 1884 © Ateneum, Helsingfors
Jag har inte så mycket att säga i debatten om barnfattigdom i Sverige, men kom att tänka på denna målning som jag tycker kan illustrera ämnet. Karin har ett bra inlägg, som handlar om det nationalistiska perspektivet: uppmärksamheten vid svenska barn, barnfattigdom i Sverige, ”ett av världens rikaste länder”.
Kvällens Debatt som också tog upp månggifte tycker jag förstärkte det nationalistiska perspektivet. Alltså SVT och Debatt: hur kan man seriöst bjuda in Scheikes kvinnor och ett polyamoröst par där kvinnan i förhållandet tycks vara den som har flest partners, medan mannen i vaxade mustascher och prickig fluga försynt säger att han ”hanterar sin svartsjuka” – som motvikt till Bahareh Andersson, muslimsk feminist och kvinnorättsaktivist, och inte ens låta någon följa upp och kommentera det hon säger? Andersson talade om en helt annan verklighet än de polyamorösas: alla de kvinnor hon möter i sin vardag som inte ens har friheten att ingå förhållanden med vem de vill utan att riskera sina liv. I Sverige 2013. Men vem lyssnar på henne? För dessa kvinnor kan förslaget om att tillåta månggifte legalisera att mannen tar sig ett par, tre fruar till. Kvinnorna har naturligtvis inte samma frihet, enligt islam. Vem kan på allvar tro att det går att sätta en polyamorös muslimsk kvinna i studion i Debatt med en försynt make bredvid sig som ger henne friheten att ta sig ett par, tre makar till? I kärlekens namn.
Uppdatering: Här är en utmärkt artikel som sätter fingret på precis det som jag engagerar mig i och upprörs av: varför Bahareh Andersson motarbetas.
Brodows blandning 
Det var verkligen bara Bahareh Andersson som sa något klart och vettigt i den där råddiga debatten. Hon kan gärna få ta mer plats, för sig själv. Den här idén om en massa folk från olika håll, och dessutom några knappt verbala omständliga tyckare, funkar ju inget vidare i TV. Sålla! vill man säga ; )
Jag såg om på SVT Play den 20 minuter långa debatten om månggifte: Bahareh Andersson blev kommenterad och bemött, det hade jag förträngt, men på något sätt nivellerades kulturskillnaderna svenskt-muslimskt och den fundamentalt olika ingången i frågan: att öppna upp för att få gifta sig med hur många man vill, eller att öppna upp för att män i patriarkala familjekonstellationer kan få ta sig ett par tre hustrur till, det är fundamentalt två olika saker. Ungefär som att jämföra päron och äpplen.
Bahareh Andersson, har jag förstått, har misstänkliggjorts och skjutits bort, av feminister och osäkra debattörer/politiker, för att hennes argumention till viss del är i linje med SD:s. Trots att hon många gånger har tagit avstånd från SD finns osäkerheten där: vågar vi släppa fram någon som krattar manegen för SD? Hur stort problem är egentligen hedersrelaterat våld? Är det inte viktigare med ”mäns våld mot kvinnor” (feminsterna), varför ett särintresse?
Finlands svar på grindslanten?
Bättre kan du…
Kan om vad då?