Svart på vitt i Mariefred

Denna vackra vinterdag tog vi en tur till Mariefred. Medan maken gick ett varv runt Gripsholm slott besökte jag Grafikens Hus. En utställning med Outi Heiskanen och Janne Laine var huvudnumret – förutom grafik av Miró förstås, men det var rätt ointressant. Jag har aldrig gillat Miró.

Outi Heiskanen (f. 1937) är en av Finlands främsta grafiker. Jag skrev om henne i SvD när hon ställde ut tillsammans med Lena Cronqvist och Irina Zatulovskaya på Waldemarsudde 2005. Min recension var inte så entusiastisk, men välvilligt bemötande. Då skrev jag att hennes bilder har en mångfald olika utryck och berättelser och att jag kände mig något främmande inför dem, att jag saknade en ingång. Det intrycket kvarstår. Ingela Lind gick ett steg längre i sin recension (17/2 2005) då hon bryskt avfärdade hennes konst som eklektisk och ville inte säga mer om det.

Nå, så obegripligt är det inte, men inte heller jag får som sagt någon kontakt med de bildvärldar som hon skapar.  Det är en mytologisk, sagoinspirerad värld där motiv hämtas från olika håll – så jo, jag förstår Linds omdöme ”eklektisk”. Eklektiskt betyder att man blandar komponenter från olika håll, t ex stilblandning. Uttrycket används ofta i negativ bemärkelse, speciellt om det är ett hopkok av idéer som är motstridiga.

I denna utställning samarbetar hon med konstnären Janne Laine där vissa av verken är gjorda tillsammans: Heiskanens sagofigurer mot bakgrund av Laines fotogravyrer. (Bilden nedan hittade jag på nätet, jag vet inte om den finns med i utställningen.) Det ger en större stabilitet åt Heiskanens motivvärld, som är lika överbefolkad som Laines är folktom.

laineheis2011_unen_vartijat

Janne Laine & Outi Heiskanen, 2009.

Det visades också en miniutställning med samiska konstnären Katarina Pirak-Sikku. Hon målar landskap i mycket grått. Det är ett medvetet försök att komma bortom landskapsmåleriets romantiska skimmer: en hinna av skönhet som ständigt lägger sig över motivet, enligt Pirak-Sikku. Istället vill hon visa att naturen är farlig.

Katarina_Pirak_Sikku_landskap

Katarina Pirak-Sikku

Det är som sagt mycket grått och svart i målningarna, men även partier av vitt där bergen täcks av snö eller där dimman stiger från vattnet – ett skimmer som ändå får betecknas som ”vackert”. Det finns också en kraft i uttrycket som inger respekt. Fast jag vet inte hur övertygande hennes försök att komma bort från landskapsmåleriets konventioner egentligen är. Det bottnar ganska väl i det romantiska landskapsmåleriets idé om det sublima, t ex hos Caspar David Friedrich.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s