Vad svårt det är att söka och få jobb – den vanliga vägen. Tidigare jobb som jag har haft har jag antingen blivit tillfrågad om jag vill ha, eftersom man har velat ha just mig, eller så har jag blivit erbjuden jobbet efter att andra har tipsat om mig. Men idag gjorde jag något jag aldrig har gjort förut: ringde och frågade varför jag inte har blivit kallad till intervju. ”Vad är det för toppkandidater ni har om ni inte ens kallar mig till intervju?” frågade jag frankt. Det svar jag fick var att de hade kallat till intervju de personer bland de sökande som har samma jobb idag, fast på andra ställen. Jag tycker att jag är klart kvalificerad för det där jobbet – men hur gör man för att övertyga, när man inte får chansen? (Jag skriver naturligtvis det här, inte bara för att beklaga mig, utan för att någon skall inse allvaret snart och ge mig det kvalificerade jobb som jag på goda grunder förtjänar.) För övrigt är det kanske jag som bör inse allvaret snart. Min man tycker att jag skall träna mig på att säga att jag är bra, och inte alltid så där ödmjukt ställa mig åt sidan och hoppas på att någon skall se mig. Så nu hör ni det, kära bloggvänner, från och med nu, med myndig stämma, tränar mig på att tala om att jag är bra.
Annars så ägnar jag mig åt att slutföra min avhandling. Det går trögt. Aldrig mer en avhandling, det kan jag faktiskt lova. Den skall bli klar i vår, även om den kanske inte läggs fram förrän till hösten. Det är en lång process med tryckning och allt som skall till, opponent skall vara tillgänglig, sal skall bokas o.s.v. Men har jag tagit så många år på mig att skriva den här avhandlingen kan jag väl vänta några månader till.
Men nu tycker jag att det är dags med en vårbild.
Brodows blandning 