Det skall vara en fitta i vår. Liljevalchs och Thielska

Det omtalade verket  ”Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu” tillhör ett av de bästa på Liljevalchs. Helt klart en publikdragare, men inte så spektakulärt syftande som man kan tro. De sjungande fittorna (närbilder av blygdläppar som rör sig som munnar synkat till musiken) är en kul grej, men inte huvudnumret. Det som är bra med verket är snacket mellan tjejerna när de sätter fast trådarna. Det som händer i gruppen är mycket mer intressant än själva resultatet. Verket har ju också, som Birgitta Rubin påtalar i sin recension i DN (27/1), en klar koppling till 1970-talets feministiska rörelse. Det är back to basic.

Trots närbilderna är det helt utan pornografisk anknytning, utan syfte att väcka sexuell lust hos betraktaren. Åtminstone blir inte jag kåt. Jag kände mig inte heller det minsta obekväm av att stå och titta på, vilket jag kan göra när konst uppenbart spelar på pornografins mer primitiva strängar. På tala om trådar, alltså.

1650b15d9b73a4c0b43fcb1dea08053b

Max Göran. ”Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu”, video, 6,06 min och 2,05 min.

(Jag måste erkänna att bilderna, som stillbilder, ser mycket otäckare ut än vad de gör i videon.) Resten av utställningen är naturligtvis också sevärd, det finns en hel del där som är värt att lyfta fram, men det gör jag inte här. Jag skyndade mig raskt vidare till Thielska och den lika omtalade utställningen Araki/Zorn.

Idén att ställa Araki mot Zorn är alldeles utmärkt; det har åtminstone den goda verkan att Zorns kvaliteter kommer fram i kontrast. Jag sällar mig alltså till de som tycker att Zorn är en intressantare konstnär än Araki. Det grundar jag på följande:

Zorn var verksam i en tid när fotografiet var nytt. Det är helt uppenbart när man ser vissa grafiska blad att han har haft fotografi som förlaga. Han behövde inte fotografiet för att återge ett levande porträtt av en kvinna, hans kunskap byggde på observation och träning, däremot utgjorde kameran ett medel för experiment: upptäckten att motivet träder fram genom belysning, men också kan försvinna genom alltför mycket belysning. Ljus och tid i rätt avvägning, det är det som skapar en fotografisk bild.

589-517x361

Anders Zorn, Najader 1918. Etsning

Det är ju inte kroppen och kroppsdelarna som är intressant för Zorn utan hur kroppen framträder genom ljus och skugga. Araki har i stort sett samma belysning på alla sina kvinnor, men varierar istället ställningar, kön, situationer och miljöer. Frågan är vem av dem som är mest experimentell och nyfiken. Mitt svar är givet: Zorn.

0110-003 ASL003-D

Nobuyoshi Araki, ur A:s Lovers. Courtesy: Yoshiko Isshiki Office

Det andra är förhållandet till idémässiga strömningar i tiden. Zorns badande kvinnor förhåller sig tydligt till förra sekelskiftets  idériktning vitalismen, en konstnärlig och idémässig brytningstid som pekade bort från 1800-talets samhällstruktur och föregrep det moderna samhällets reform- och demokratirörelser.  Arakis fotografier av unga kvinnor förhåller sig istället till pornografi och japanska hundraåriga, kanske tusenåriga traditioner av att såväl binda som linda in kvinnor. Skillnaderna mellan Zorn och Araki är egentligen större än likheterna – om man inte stirrar sig blind på kvinnokönet.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s