Ett omdebatterat verk i Göteborg

1

Foto: Per Wahlberg

Jag har deltagit i en debatt om konst och budskap i det offentliga rummet de senaste dagarna. Debatten har nog gått de flesta obemärkt förbi, om man inte läser Göteborgs-Posten där man på ledarsidan kunnat ta del av ett meningsutbyte mellan tidningens ägare och ledarkrönikör Peter Hjörne och konstnären Jörgen Svensson. Detta med anledning av Svenssons bidrag i den nu avslutade utställningen Even a Perfect Crime Leaves a Trace av Anthony Marcellini. Debatten fortsatte på ett av Jörgen Svensson utlyst evenemang på Facebook, där även fler röster blandade sig in i samtalet.

Debatten i GP kan summeras som följande: Den 9 februari skrev Peter Hjörne en lite raljerande men ändå allvarligt syftande krönika angående Svenssons bidrag i utställningen som bestod av en banderoll uppsatt på Konstmuseets tak med texten: Dra åt helvete. Han hade inte brytt sig om att ta reda på vad konstnären ville säga med verket, i vilket sammanhang det ingick, utan skrev att han hade googlat på konstnärens namn och förstått att det var en i konstlivet betydelsefull person som hade gjort banderollen. Därefter kopplade han samman banderollen med den pågående näthatsdebatten och den allmänna vulgariseringen av språket i det offentliga rummet. I min mening ett helt legitimt grepp: en ledarskribent måste kunna kommentera en aktuell debatt som förs i olika medier och även ta med budskap med central placering i det offentliga rummet,  oavsett om denna banderoll är klassad som konst eller inte och oavsett konstnärens intentioner. Verket är en del av det offentliga rummet och med sitt textbudskap i samma stund en del av det samtal som pågår där. Eller är det meningen att konsten skall leva helt sitt eget liv med konstinstitutionen som enda ramverk och uppbackning?

Krönikan fick Jörgen Svensson att reagera: Den 23 februari skriver han (finns ej på nätet) att Hjörne inte har förstått hur konst fungerar och arbetar.

När Peter Hjörne menar att det vore effektivare för mig som konstnär att uppmana folk till kärlek än be dem dra åt helvete så har han överhuvudtaget inte förstått hur konst och kultur fungerar och arbetar. Denna okunskap delar han för övrigt med Sverigedemokraterna som visserligen inte pratar om kärlek men vill dra in det statliga stödet till konst som upprör och provocerar för att istället rikta det till konst vars syfte är att glädja och försköna.

(Samtliga Hjörnes och Svenssons repliker i fulltext finns i Facebook-tråden)

Hjörne replikerade den 24 februari med att slå tillbaka kritiken och menade att det inte är en relevant invändning att han borde ha sett själva utställningen för att få tycka om banderollen.

För det första lockade uppmaningen ”Dra åt helvete” inte nämnvärt. För det andra satt banderollen på utsidan av huset, i det offentliga rummet, inte inne på utställningen. Det är således helt rimligt att ha en åsikt om banderollen och dess budskap utan att se utställningen.

Jörgen Svensson menar också att min kultursyn är den samma som Sverigedemokraternas, det vill säga att konst inte skall uppröra och provocera, att den bara skall glädja och försköna. Konst skall givetvis kunna och bör också understundom vara provocerande, utmanande och förargelseväckande, men det innebär inte att alla provokationer därmed är konst.

Detta gav Svensson anledning att ifrågasätta Hjörnes rätt att definiera konst och utöva konstkritik på ledarsidan.  I en replik den 27 februari med rubriken ”Hjörne trasslar in sig i antidemokratiska åsikter” vänder sig Svensson mot att Hjörne på ledarplats har synpunkter på både verkshöjd och kvalitet, men tar sig samtidigt rätten att själv definiera Hjörnes konstsyn.

Peter Hjörnes konstsyn lägger sig nära, för att inte säga ansluter sig till, Sverigedemokraternas syn på konst. Det handlar inte om konstkritik i en generell mening som Hjörne försöker hävda utan om en speciell åsikt, nämligen den att det skulle vara effektivare, i meningen bättre för samhället, om konstnärer som jag arbetade med de goda värdena, exempelvis som Hjörne föreslår, kärlek. Detta skulle vilken sverigedemokrat som helst kunna skriva under på och det är också den syn på konst som de driver.

Med sådan syn på konsten är det heller inte konstigt att Hjörne tycker sig kunna definiera vad som är konst och inte konst. Han skriver nämligen att alla provokationer inte är konst. Det är här Hjörne trasslar in sig än mer i antidemokratiska åsikter. De statsskick som definierat vad som är konst, och inte sällan god konst, har alla varit totalitära.

Resten av debatten kan ni som sagt läsa på Facebook-tråden.

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Ett omdebatterat verk i Göteborg

  1. Vad skönt att jag inte är ansluten till Facebook, annars hade jag suttit där nu och stirrat in i ansluten grupps hela aggressiva register. Man blir så trött. Kanske är den där banderollen vettig i ett sammanhang som jag inte bevistat, men att den skulle vara del av något banbrytande provokativt, och att den som inte tycker det är odemokratisk, är ju löjeväckande. Då har i så fall en hel massa konstnärsgrupperingar varit odemokratiska; då de i generation efter generation rackat ner på tidigare konst/konstnärer. Så väldigt odemokratiskt av Picasso att tycka illa om Bonnard. Så odemokratiskt av Breton att inte tycka Giacometti var en riktig surrealist. Så odemokratiskt av 60-talsgenerationen att avsky ”gallerikonstnärer”. Så odemokratiskt av minimalisterna att racka ner på abstrakt expressionism. Etc.
    Nu har det blivit så att smakfrågor blir politiserade – VILKEN TRIST TID VI LEVER I – och minsta åsiktsutbyte leder till krigföring bland orimligt sårade narcissister. Vad ska man säga : Dr å Hel!

  2. Jag kan säga att du inte missade särskilt mycket, du har redan förstått vad som finns där på Facebook-tråden. Det blir mycket tuppstrid i sådana sammanhang, och som du vet kan jag ta fram de sidorna hos mig också – jag tar ett djupt andetag och står ut så länge som jag tycker att det är nödvändigt. Det riktiga samtalet om konst – om det finns något riktigt, men du förstår vad jag menar – äger sällan rum i kulturdebatten. Inte trodde jag att jag skulle behöva gå i strid för en ledarskribents rätt att fritt uttrycka sin mening på en ledarsida, men ibland är det omvända världen.

    De där striderna som du pekar på, modernismens strider, ägde rum inom konstvärlden, nu har samtalet förflyttas ut i andra rum, på andra arenor, där det inte är givet vad som är politisk diskurs och vad som estetisk. En sak är i alla fall säker: konstvärlden är ingen demokratisk institution. De regler som gäller där syftar inte till demokrati och allas lika värde, där råder en strängt hierarkisk ordning där den som har mest symboliskt kapital har störst anseende och tycker sig ha tolkningsföreträde.

  3. Men den har ju alltid funnits på andra arenor också; jag menar skräcken för att bli pestsmittad av impressionister eller realister var ju stor hos borgerligheten. Och debatten drevs väl då med en väldig repertoar av makt från de högvälborna. Nu har det skett en förskjutning sen länge, en enfant-terrible-sociologisk-maktrevolt, som i sin tur blivit något förstenad. Minst sagt.

    Det finns väl inte EN makthierarki inom konstvärlden utan flera, dock. Anser jag. En glimt av ”symbolisk” demokrati, om än styckevis och delt.

  4. Nja, så mycket demokrati finns det inte i konstvärlden när ”spelets regler” har sin gång. Men det har funnits tider då konsten har demokratiserats, 70-talet till exempel. Jag studerar ju dessa perioder i min avhandling och jämför med 90-talet då det ser helt annorlunda ut. På 1970-talet var det andra saker som var viktigare än smakfrågor och strid på kniven om vilken riktning som skulle ges tolkningsföreträde.

    Jo, konsten omfattades av borgerligheten under 1800- 1900-talet och konst kan man väl säga är en del av borgerligheten, och en del av maktcentrat.

    Fast, jo, jag skulle nog säga att det finns i huvudsak EN makthierarki, men det finns olika delar av konstfältet. Sedan förändrar sig konstfältet över tid, det ser inte likadant ut vid olika tider. Konstfältet har olika struktur vid olika tider och påverkas av krafter inom fältet eller krafter utanför.

  5. Ja, okej, du är mer sociologiskt inriktad än jag, och har sas alldeles ”rätt” inom det fältet, som ju är din avhandlings-gren. Men jag godtar inte föreställningen att konstens värde är likvärdigt med dess hierarkier, lika lite som jag köper att Vilks ironier är intressantare än säg; Anders Widoffs eller Lisa Jonassons bilder. Att det alltmer handlar om att sälja in sig är däremot märkbart, och då har ju aktualitets-potensen sina givna förstlingar. Inga fler namn nämnda.

    Men det är ändå inte det som intresserar MIG i konsten, vill jag hävda. Det är det djupt personliga. Omätbara. Och det har sas en annan ådra – bortom sociologin. Kan inte fångas med sociologins raster. Adieu Bourdieu?

  6. Jo, fast den sociologiska analysen av konstfältet är en sak, upplevelsen av konst och det som gör att vi håller på med det och tycker att det är högst meningsfullt är en annan. Vi är ju ändå människor och människor i grupp – särskilt när det gäller utvecklade fält där det symboliska är mer betydelsefullt än det världsliga – beter sig enligt ett visst mönster. Det är det som utgör spelplanen för alla de där striderna som du nämnde: Picasso, Bonnard etc. Man kommer inte i från det. Men det är inte heller det som intresserar MIG om du frågar mig.

  7. Ping: Konstens och politikens principfrågor | Brodows blandning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s