Konstens och politikens principfrågor

Sanna Rayman skrev på ledarplats i gårdagens tidning ett modigt inlägg angående Vilks-affären. Det är ju en sådan het potatis, och inte blir den svalare av konstnärers och intellektuellas avståndstagande gentemot Vilks och försök att skuldbelägga honom. Många inser ju att det är fel någonstans när den som har gjort en teckning av en hund i turban blir mordhotad och förföljd. Det är liksom inte rimligt, på alla sätt saknar reaktionerna proportioner. När protesterna inte avtar drar folk slutsatsen att det är konstnären som fortsätter att provocera.

Det slog mig att det tycks vara så mycket lättare för konstnärer och intellektuella att engagera sig i en sak som en banderoll i Göteborg som det står Dra åt helvete på. När den blir ifrågasatt av en ledarskribent på ledarplats – utan något som helst hot inblandat – framstår läget som akut. Då dras SD-kortet fram. Populism! En bedömning av konst av en icke konstvärldsmedlem – på ledarplats! Det saknar också proportioner.

I fallet Peter Hjörne vs Jörgen Svensson ställdes frågan om vem som har rätt att uttala sig om konstens värde. Det är en principfråga i konstvärlden. Dessa symboliska strider känner vi igen på hettan i ställningstagandena. Men när det inte längre är en fråga om kvalitet, utan när saken handlar om att försvara en förföljd konstnär som hotas till livet? Var finns symbolvärdet och hettan i ställningstagandena då?

Så här formulerar sig Sanna Rayman på sin fb-sida om varför hon tar ställning för Vilks:

Jag begär inte entusiasm av någon. Jag ifrågasätter snarare den entusiasm med vilken många väljer att kritisera honom, snarare än hans dödshotare. Det är klart att konst många gånger och ofta kommer bli föremål för politisk debatt – Serrano och Vilks, Nug och Anna Odell. Det lär hända igen. Men när det når punkten för dödshot så tycker jag vi har hamnat vid ett vägskäl där jag inte längre tycker att min syn på konstens kvaliteter (eller huruvida jag är entusiastisk) är särskilt intressant. Där och då måste jag bli tydlig.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Konstens och politikens principfrågor

  1. sessewetzel skriver:

    Alldeles utmärkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s